Vill inte sova.

Klockan är tre på natten, jag ligger i soffan och vill inte gå och lägga mig. Det är så skönt att bara vara i sina tankar såhär på natten.
Har haft en ledig dag idag och har med gott samvete suttit inne hela dagen och tittat på japanska serier. Det goda samvetet kommer av grått och regn. Jag spenderade alldeles för mycket tid inomhus förra sommaren så den här tänker jag att jag vill ta vara på alla soliga dagar.

Jag vet att jag är tjatig men gud vad jag längtar efter att ledig dag betyder ledig dag från plugg och inte från jobb.
Jag vill inte skjuta mig själv i huvet på daglig basis längre när jag är på jobbet. Jag ser ett slut framför mig och jag har lovat mig själv att aldrig jobba inom vården igen när den här sommaren är över.
Jag vet att jag har arbetskamrater som läser min blogg så känner alltid att jag måste tillägga att jag inte tycker det är ett dåligt arbete utan att det bara inte är grejen för mig.
Med det sagt, fy fan vad skönt att sluta!
Visst kommer jag sakna en handfull arbetskamrater och gamlingar men gud vad jag är redo att sluta!

Allt känns verkligen så ljust just nu, som att nån har slagit på en on-knapp och plötsligt har jag börjat kliva framåt. Jag vill ha juli och antagningsbesked, jag vill söka csn och ha allt det där klart.
Jag vill veta hur vi kommer att jobba på skolan, vilken klass jag kommer ha, vilka vänner jag kommer få.
Jag vill också inflika att om jag skaffar en sån där ful overall till nolle-p tänker jag bara använda den under just den perioden.
Jag känner alltid ett sånt förakt när jag ser folk i sina student-overaller med tusen såna där märken. Nej du tack.

Ah~ Det är väl dags att sova, ska ju faktiskt jobba några timmar imorrn och behöver vänja tillbaka mig till vakna dödens tidigt för resten av veckan.

Välkommen juni!

Bara ett par dagar kvar av maj. Maj har flugit iväg för mig. Med solen och värmen kommer bättre tider och ja jävlar vad maj har haft att bjuda på. Först och främst kontrakt på ny lägenhet i Norrköping, fy jävla satan vad bra. Fest för mamma har också hunnit med och årsmöte med TH likaså. 

Juni börjar med födelsedag och jordgubbstårta. Picknick om det blir fint väder.
Sen väntar Barcelona och lite festivalande. 
Jag tänker insupa den här sommaren. Om vi har tur får vi låna bil några veckor när Martins föräldrar har semester så vi kan göra saker så enkla som att åka och bada och sånt annat enkelt men svårt utan bil.

Kanske kommer andra större förändringar tillsammans med sommaren, men ingenting är klart än så håller tyst om det så länge. Hur som helst, jag är så jävla redo för juni!

Raseri.

Jag blir så jävla trött. Jag hatar att vara vikarie och behandlas hur jävla fan som helst. Jag är trött på mina jävla chefer som är så jävla lata att de inte kan ta sig tiden att kolla över och ändra i scheman och faktiskt hjälpa mig när jag har jobbat och ställt upp för dom i två år med en enda ledighet på tre veckor. Tre veckor. På två år. Men att ha mage att åka på en minisemester på sex dagar i juni, det går inte an, då kan jag inte få en sommartjänst hela sommaren.

Jag har en jävla dubbel hyra i juli  och ”det kommer finnas tider” är inte tillräckligt. Dra åt helvete!

Att försköna sitt liv.

Sociala medier har gett människor ett sätt att plocka fram och visa det fina i sina liv. Bilder på nyfejade ytor, glada barn, god mat, snygga kläder, glada miner.

Bloggar och facebook ger oss en redigerad bild av livet. Vi plockar bort allt fult och använder vinklar där inte skräpet syns.

Vi får också kamp och analyser och politik.
Vi får också hat i massor. Idioter som använder anonymitet som ett sätt att slå.

Den här bloggen är för mig ett sätt att ventilera. Det senaste året sådär har varit ett gäng feministiska inlägg, euforisk glädje efter ovanligt fina dagar och tusen inlägg om hur mycket jag hatat min tillvaro.
När jag läst i efterhand har jag sett hur jag upprepat mig. Hur jag gnott in mig i känslan av hopplöshet och stiltje. Sådär som en dömer sig själv har jag blivit irriterad över att jag inte gjort nåt åt det.
Men nu gillar jag de där inläggen för det är en symbol för nåt jag inte vill hamna i igen. Jag tänker inte fastna på det här viset nånsin igen.

Livet kommer inte alltid vara fantastiskt och vackert, så fungerar det inte, men jag kommer aldrig komma tillbaka dit igen.

Sommaren kommer med förändring.

Men innan dess ska jag ta tag i misären som är vårt hem. Det finns inga vinklar som är snygga här.

Anslagstavla!

Jag vill också ha en snygg men funktionell anslagstavla. Jag hatar de där fula i kork, men med lite tyg kan en fixa till det hur lätt som helst.

Mer inredning.

Ungefär lite såhär vill jag ha det:

Turkost och rosa och mintgrönt.
Sen naturligtvis all min teak jag redan har.
Mässing och stora blommiga gardiner.
Har även precis fått för mig att jag vill ha en kökssoffa. Kommer dock aldrig funka till vårt köksbord så det får bli ett senare projekt.

Fan vad jag längtar!

Längtar hem.

Kontraktet är påskrivet och inskickat, borgenärspapprena från pappa likaså. Nu väntar vi på att få tillbaka kontraktet med påskrift från dom och sen säger vi upp lägenheten här.

Jag älskar den lägenhet vi har. Den är fantastiskt fin och trots mindre bra detaljer som ynka två garderober och en balkong utan tak har jag trivts hur bra som helst här.

Men nu, nu längtar jag något enormt till lägenheten i Norrköping. Den är så jävla fin och jag tänker varje dag på vad vi kan göra med den. Hur den ska inredas och vilka sorts möbler vi ska leta efter i sommar.

Kanske kan vi måla också? En vägg har en enorm fototapet som jag tror varken var särskilt snygg eller bra tapetserad. Riva ner den? Måla över? Jag vet inte.

Men att saker behöver köpas in, det är en sak som är säker!

Jag vill ha ramar och framkalla foton, vimplar i hallen, teakhyllan som står och samlar damn hemma hos mamma och pappa, en skänk till köket, en stor snygg anslagstavla att ha vid mitt skrivbord för att lättare kunna strukturera och arbeta.
Har hittat en fantastisk grön fåtölj på second hand som jag bara måste ha.
Vi har en öppen spis som inte får eldas i så vad gör en med den då?

Det är en stor lägenhet, 80kvm, men en tvåa, vilket såklart försvårar möbleringen. Var ska våra skrivbord stå. I vardagsrummet eller som nu, i sovrummet? Sovrummet är enormt så det får ju plats där. Dock är det ganska tråkigt att ha sånt i sitt sovrum men tråkigare att ha det i vardagsrummet.

Jag vill ha pastellfärger och omaka fåtöljer, snygga sätt att gömma sladdar, blombord och snygga hyllor.

Jag längtar så jävla mycket till flytten. Jag hoppas att den går av stapeln i mitten på juli för jag vill bara inte vänta längre än så!

Helgen i bilder.

Jag var i idyllen aka i Vittinge hos Elisabeth i helgen.

Vi lyssnade på progg och gladdes över alla feminister som kom före oss.

Jag, Karro och Elisabeth satt uppe hela natten och roade oss med snusk och hade långa samtal om allt.

Vi åt frukost i Elisabeths fantastiska kök efter sådär tre timmars sömn.

Klara kom och vi hade årsmöte, satt i solen och pratade och vilade en stund.

Vi grillade och fick sen säga hejdå till klara som skulle åka till Finland tidigt idag för prov på teaterhögskolan.

Sen spelade resten spel medan jag tittade på Eurovision.

Helt enkelt en fantastisk helg med familjen.

Sin valda familj.

Klockan är halv sex och jag, Karro och Elisabeth har suttit uppe och pratat hela natten.
Vi har pratat om allt möjligt, hur en vissa dagar hatar män, teater, hysterika, framtid och om definitionen av ordet familj.
Vi har haft det så jävla jobbigt och så jävla fint tillsammans. Vi är mer än vänner.
Min finaste valda familj.

Nu är det nog dags att sova eftersom vi ska lyckas ha stormöte imorrn/senare idag.

Kroppen.

Härom kvällen skulle jag gå till ICA för att köpa cigg. Jag gick och lyssnade på musik och skrev på ett blogginlägg om hur jag älskar allt det ljusgröna och alla dofter som hör våren/försommaren till. Jag hade en såndär fin kväll när jag kände mig tillfreds helt enkelt. Så möter jag en kille på cykel som säger ”Ursäkta!”, jag stannar till och tar ur ena hörluren för att se vad han vill. ”Hur blir man sådär stor?” säger han till mig.

Hur blir man sådär stor?

En jävla främling, en kille i 20-årsåldern tycker det är en bra fråga att ställa till mig när jag bara går där.

Jag sa ingenting och fortsatte gå. Jag blev så jävla chockad. Jag hade velat svara nånting elakt som ”Hur blir man sådär ful?” (han var faktiskt ful också). Såhär i efterhand är jag lite glad för chocken för jag hade inte velat sänka mig till hans nivå. Däremot hade jag velat säga nånting smart om varför han tror att han har rätten att kommentera en kvinnas kropp på det där viset.

Men jag sa ingenting, för det högg till. Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till min kropp. Jag har tyckt att jag var tjock sen jag var tio och jag har haft perioder när jag levt på ett mål mat om dagen och känt mig väldigt nöjd varje kväll jag lagt mig hungrig.
Nu väger jag mer än jag nånsin gjort. Mina kläder passar inte längre och jag mår dåligt varje gång jag ställer mig på vågen.
Jag vet att mitt sätt att leva nu inte är hälsosamt och jag vill göra nånting åt det. Jag vill kunna gå i trappor utan att bli andfådd. MEN jag vägrar att tänka på min vikt. Jag måste komma ifrån hur samhället har lärt mig att jag ska vara för att duga. Jag kan inte gå runt och skämmas, jag kan inte tystas ner när nån jävla idiotisk man (för det är alltid män) kommenterar min kropp.

Jag vill inte känna skam.
Jag förtjänar det inte. Att min kropp ser ut som den gör betyder inte att någon har rätt att nedvärdera mig. Jag är inte en mindre värd person pga mina kilon och jag är så förbannat trött att samhället säger att jag inte duger. Jag är så jävla trött på att bli matad med all denna skit. Jag är trött på vänner som tränar för att gå ner fast de verkligen inte är i någon form av riskzon.

Jag blir så jävla förbannad på att hälsa och skönhet handlar om att komma i en 34:a eller 36:a.

Jag skiter på era jävla ideal.