Arkiv | TV RSS feed for this section

True Blood

11 Apr

Jag och Martin har börjat titta på True Blood igen. Börjat från säsong 4 och har nu ett avsnitt kvar. Jag måste nog säga att jag älskar serien!
Jag undrar hur många Eric/Bill fics som skrevs under den här säsongen!
Jag längtar efter sexscen med Eric, Bill och Sookie. Tyvärr tror jag att drömscenen är så nära vi kommer komma.

Oh well. Ett avsnitt kvar på säsong fyra. Pepp!

TV!

20 Jan

Jag har precis sett sista avsnittet av Torchwood och alltså JAG DÖR så jävla bra!! Första två säsongerna var riktigt bra och jag uppskattar massor ur de två, de säsongerna var lite roligare, hade bra saker att säga om sexualitet och var mycket bra säsonger.

Men miniserien som är säsong tre och fjärde säsongen är helt jävla fantastiska! Det är som att författarna liksom har kommit ifrån att ”bara” vara en spin-off på Doctor Who och liksom har blivit en mycket starkare och mörkare serie i och med det.

Jag älskar dystopiska serier och båda de senaste säsongarna är så jävla mycket just det.

Hur som heslt. Jag är väldigt sugen på att starta en blogg som bara handlar om TV. Där jag kan öva på att uttrycka mig i text genom att prata TV. Det här är knappast ett nytt koncept, men jag tycker det skulle vara så jävla roligt så skit samma om jag snor idéer från andra!

PEPP!

När nåt en älskar plötsligt inte känns så fantastiskt.

20 Jul

Det är väl knappast någon nyhet att jag älskar Sherlock. Sherlock Holmes i nutid som spelas av den briljanta (och galet vackra) Benedict Cumberbatch och John Watson spelas av den lika briljanta Martin Freeman. Serien är skapad av Steven Moffat och Mark Gatiss.

Varning! Inlägget innehåller spoilers för Sherlock och senaste julspecialen av Doctor Who.

Första säsongen bestod av tre avsnitt, A Study in Pink, The Blind Banker och The Great Game. Första och sista avsnittet är helt jävla fantastiska, andra avsnittet har sina bra sidor men är så full av rasism och exotisism att jag kreverar lite varje gång jag ser det.
A Study in Pink är skriven av Steven Moffat och det här var egentligen andra gången jag kom i kontakt med honom då han skrivit Coupling men det visste jag inte då.

A Study in Pink är en introduktion till de makalösa karaktärerna i serien och visar första mötet mellan Sherlock och John. Dialogen är smart, rolig och blixtsnabb och hela historien är väldigt bra gjord.

Serien är späckad med män, män, män i varje hörn vilket knappast hör till ovanligheterna i all form av populärkultur. Somliga kvinnliga karaktärer får lite djup, mest kanske Mrs Hudson och Sarah. Sarahs karaktär är vad som gör andra avsnittet uthärdligt. Det är nämligen så skönt att se en kvinna som inte beskrivs som ett korkat fån. Den totala motsatsen till henne är Molly Hooper som är upp över öronen förälskad i Sherlock och beter sig som en idiot i hans närhet. Det finns en scen där Sherlock för att få tillgång till ett lik (Molly jobbar på bårhuset på Barts) ger henne en komplimang för hennes frisyr och plötsligt får han precis som han vill. GAH!! Sexismen är så uppenbar och den skrivs som ett roligt litet skämt och grejen är att det är inte roligt! (Här måste dock tilläggas att Mollys karaktär utvecklas och blir mer välskriven i andra säsongen, även om det finns mer att önska där också.)

Hur som helst, jag är villig att förlåta ganska mycket i den här serien eftersom det är så mycket som är helt jävla fantastiskt och jag väntan på andra säsongen var outhärdlig!

Andra säsongen bestod av tre av de mest kända historierna av alla Sherlock Holmes-berättelserna. För mig säger det inte så mycket då jag aldrig läst ett ord av nån av böckerna. (Jag har köpt alla och ska någon gång ta tag i att läsa dom.) Men det jag fick höra från fandomet var att första avsnittet, skrivet att Steven Moffat skulle ha Irene Adler, den enda personen som någonsin lyckats överlista Sherlock. Medan fler och fler saker kom ut om den stundande säsongen blev jag mer och mer förväntansfull. Irene Adler, en väldigt stark kvinnlig karaktär skulle alltså involveras och hon skulle vara en dominatrix (eller Domme, men i serien kallas hon bara för dominatrix så..). Kvinnlig karaktär, BDSM, smart! Mina förväntningar blev bara högre och högre!

Under tiden som jag väntade på nya säsongen hade jag börjat titta på Doctor Who, de nya säsongerna som startade 2005. I säsong fem togs uppgiften som huvudförfattare över av Steven Moffat från Russel T Davis (som för övrigt har skrivit Quuer as Folk!!!!). Allt Moffat skrivit i de tidigare säsongerna var briljant, jävligt läskiga och välskrivna avsnitt. Men när han tog över så började det även komma in saker som jag verkligen inte uppskattade. Sexism som ett trick för billiga skämt och medan jag kom igenom säsongerna blev det lite för mycket sådana små grejer. Förra årets julspecial visades den 25 december och första avsnittet av säsong två av Sherlock visades på nyårsdagen.

Julspecialen The Doctor, The Widow and the Wardrobe hade som kanske kan anas massor av referenser till Narnia-böckerna och jag älskade dom när jag var liten så det var fantastiskt att se. En av de första scenerna då doktorn visar runt i huset familjen ska bo i under julen är så fantastiskt och har allt jag älskar med elfte doktorn. Men sen går det fan bara utför.
En kliché som jag avskyr i alla typer av berättelser är idén om det heliga moderskapet. Hur en kvinna som också är mor är förmer än en kvinna som inte är det. En mamma har blivit det bästa en kvinna kan bli. Hela upplösningen i förra årets julspecial går ut på detta och jag vill bara spy på det! En kvinnas högsta mening med och uppgift i livet är inte att föda och ta hand om barn. Det är ett val som kvinnor kan göra som är fantastiskt för dom som gör det, men det gör fan inte dom till bättre människor än barnlösa kvinnor!

Det var det här avsnittet som gick mig att ifrågasätta det Moffat skriver på ett helt annat sätt.
När jag älskar nåt, blir ett fan av nåt har jag väldigt svårt att vara kritisk. Jag låter saker och ting gå obemärkt förbi som jag i en annan situation hade skrikit högt över för att helheten är ju så jävla bra. Men det finns gränser och den där sexismen blev alldeles för påtaglig plötsligt.

Efter den där julspecialen började jag bli orolig inför Sherlock. Så kom det där avsnittet, A Scandal in Belgravia som vi väntat på så jävla länge. Mycket var så oerhört fantastiskt! Sherlock och John i Buckingham Palace med Sherlock naken och invirad i ett lakan (plus lite, lite Cumbetbatch-butt!!), att se hur förhållandet mellan Sherlock och John påverkats, allt det där, hur bra som helst. Och så Irene Adler.

Visst, det var en hel del manlig blick, svepande kamera över kvinnlig kropp, men det var liksom som en del av den karaktären, en dominatrix (åh, jag tycker uttrycket är så töntigt) är onekligen väldigt sexuell och hon porträtterades aldrig som något annat än i kontroll, förutom i slutet men jag kommer till det.

Det fanns en ärlighet i referenserna till BDSM som jag uppskattade och Irene var så jävla smart och Sherlock kunde inte överlista henne! Dessutom var scenerna mellan Sherlock och Mycroft små konstverk. Jag satt och tittade överförtjust fram till de allra sista scenerna. The one who got away blev plötsligt överlistad av Sherlock på världens mest löjliga sätt och hon blev inte bara överlistad, han gick och räddade livet på henne. Riddaren på den vita hästen som räddar den hjälplösa kvinnan och allt som var så bra med avsnittet bara föll ihop.

Jag tycker det är ett så starkt uttryck för Moffats sexism när han tillåter den enda karaktären som någonsin överlistat Sherlock att inte alls göra det. Vad jag förstått som ju inte läst en enda bok är att Mofatt och Gatiss hela tiden har varit väldigt trogna originalet trots allt vad det innebär att försätta historien i nutid och ändå har en så stor del av just den här berättelsen gjorts om.

Vad i hela jävla helvetet?!

Nu väntar jag på att nästa säsong av Doctor Who ska börja sändas igen i augusti och under tiden har jag roat mig med att se Buffy och Angel samtidigt som jag läst Mark Watches recensioner av serierna. (Mark är helt jävla fantastisk och det är hur roligt som helst att läsa hans recensioner och han är starkt medveten om genus, klass och etnicitet och skriver kritiskt och analysernade om det han ser! Rekomenderas starkt!)
Jag har nu kommit ikapp honom och har därför börjat läsa hans recensioner av Doctor Who också och har liksom blivit missnöjd när han har skrivit om hur han älskat vissa avsnitt skrivna av Moffat som jag själv älskade när jag såg dom. Men jag kan liksom inte se på det han gör på samma sätt längre. Även det som är fantastiskt bra blir störande på nåt vis för att jag har så svårt att komma förbi hans sexism som dyker upp då och då. (Plus att senaste säsongen har alldeles för många plot holes och sådär.)

Nu bävar jag lite inför den nya säsongen för jag älskar Doctor Who och jag vill kunna njuta av det fantastiska som är den här serien men jag tror att jag nu kommer överanalysera allt och liksom inte bara leva mig in i historien som jag annars gör när jag älskar något. Och det är så jag vill se på serier, leva mig in fullständigt och analysera i efterhand, men jag tror inte det kommer kunna gå längre. Jävla Moffat! Sluta förstöra allt du gjort så bra med dina dumheter och förstöra min upplevelse såhär!

Mer TV.

5 Jun

Jag hade egentligen tänkt att prata mer TV än Firefly i förra inlägget men när jag youtubade klipp fastnade jag och plötsligt var klockan alldeles för sent. Så låt mig fortsätta idag istället.

Tänkte börja med Doctor Who.

Naturligtvis spoiler-varning!

Jag är nu på säsong 8 från 1971. Jag har kommit till tredje doktorn och färgbild. Det är inte heller några fler kasserade avsnitt så jag slipper sitta och antingen titta på ihopklipp av foton eller läsa manus för att komma igenom avsnitten.
Jag ska väl erkänna att jag inte alltid har min fulla uppmärksamhet på TV:n när jag tittar. Doctor Who har liksom blivit någonting jag ska ta mig igenom, alla 26 säsonger plus filmen så det är inte alltid jag är helt med. Men det har blivit lite skillnad nu när hälften av avsnitten inte är i form av stillbilder. Dessutom har säsongerna blivit kortare i och med säsong sju och tredje doktorn. Säsong sex hade 44 avsnitt och säsong sju 25.

Hur som helst. Tredje doktorn påminner mer om första doktorn än andra till utseendet. Han går klädd i cape och rör sig graciöst. Premisserna för serien har ändrats en hel del till säsong sju. Han har nämligen straffats för att han lägger sig i andra planeters angelägenheter genom att bli förpassad i exil till 70-talets Storbritannien. Där arbetar han tillsammans med UNIT som är nån form av militär styrka som arbetar för nationens (jordens?) säkerhet med stöd från FN.

Det blir i alla fall intressant att se vad som händer när han inte åker iväg i sin TARDIS hela tiden utan är satt i en viss tid. Han arbetar hela tiden för att få TARDISen att fungera, men än så länge är han på jorden och kämpar på.

I säsong åtta får vi för första gången träffa på The Master. Han är verkligen en helt annan än den halvgalna och väldigt farliga The Master i nya Who. Tänk alla Evil Masterminds i en och samma person, där har vi honom!

Än så länge har jag stött på tre nya ”companions” till den tredje doktorn.

Liz Shaw och Brigadier Lethbridge-Stewart är de första vi möter. Brigadieren har träffat på andra doktorn tidigare och han anses tydligen inte riktigt vara en companion men faktum är att han varit del av alla avsnitt sen tredje doktorn dök upp, så jag skulle ändå kalla honom en companion. Han sköter UNIT och arbetar därför väldigt nära med doktorn. Han har också en imponerande mustasch.

Liz Shaw är en vetenskapskvinna och civil rådgivare till UNIT när brigaderen för ihop henne med doktorn. Jag gillar henne. Jag tycker att hon är den största behållningen med säsong sju. Hon är allmänt oimponerad av doktorns tidvis barnsliga uppträdande och även om hon jobbar som en form av assistent till doktorn är hon sin egen och jävligt smart och självsäker och jag känner att de kvinnliga karaktärerna verkligen behövs i den här serien.
Vi har kommit en bit från de skrikande kvinnliga följeslagarna i tidigare säsonger som behöver räddas gång på gång.

Nu har jag precis kommit till den tredje följeslagaren Jo Grant. Jag har inte riktigt fått något grepp om henne ännu. Jag var så väldigt förtjust i Liz och jag tycker att Jo är alldeles för grå och undergiven. Jag får liksom ingen känsla av henne, hon är mest ganska vän och godhjärtad och vill hjälpa konstant. Helt enkelt lite för stereotyp för min smak. Tydligen så är hon doktorns companion en ganska lång tid så jag hoppas att hon kommer fram som lite mer än så framöver.

Jag märker att det blir lite svårt att säga vad jag tycker om gamla Who nu för det är så många säsonger jag inte pratat om, har ju varit tre säsonger med andra doktorn innan dessutom.

Jag tror jag återkommer när den här säsongen är slut och analyserar lite vid varje ny säsong istället!

Så ja, varsågoda, en liten genomgång av karaktärer. XD

Dags att prata TV!

5 Jun

Jag har inte pratat TV på länge här så jag tänkte att det var dags nu!
Den senaste tiden har jag tittat på lite amerikanskt, lite brittiskt och lite japanskt.

Vi kan ju börja med Firefly och påföljande film Serenity.

Små spoilers!

Skrivna och regisserade av Joss Whedon. Jag älskar Joss Whedon. Har du skapat Buffy förtjänar du att bli älskad, så enkelt är det.

Jag och Martin började kolla på Firefly för ganska länge sen nu men jag kom inte riktigt in i den från början. Vet verkligen inte varför för nu har vi slukat resten av serien. Den enda lilla ynka säsongen som vi fick. Helt överjävligt att den bara fick en säsong.

Det jag älskar med Whedon är att han blandar fantastisk humor med action och drama. Han har ett sätt att skriva sina karaktärer som gör dom trovärdiga. Han spelar på stereotyper och gör dom till nåt helt annat och han är en jävla fantastisk historieberättare.
Det är en skam att serien lades ner redan efter en säsong. I sista avsnittet var det tusen lösa trådar. Första säsongen på en sån serie är ju liksom bara uppvärmningen där du lär känna karaktärerna och får glimtar av allt som är gömt under ytan.
Det kom en film som nystade ut många frågor men jag kan inte låta bli att känna sorg över hur episkt det där slutet hade varit efter sex, sju säsonger av uppbyggnad. Filmen var även den fantastisk såklart och jag skrattade och hade tårar i ögonen om vart annat. Jag älskar att allting inte alltid blir bra till slut. Att vissa saker skiter sig och att se karaktärerna hantera det.

”The Body” från säsong fem av Buffy är ett jävla mästerverk och i Firefly och Serenity får vi en liten smak av vad Whedon kan göra.

Jag ger Firefly och Serenity fem geléhallon av fem möjliga!

Och inte kan vi prata om Firefly utan att ta lite citat ur serien och filmen!

River alltså. Hon är så jävla fantastisk! ♥

Mer prat om TV kommer framöver.

Don’t touch my fandom!

24 Jan

Det har säkert inte undgått nån som är en del av nåt som helst fandom att megaupload stängdes ner nyligen. Tydligen är det fler fildelningssiter som är i blåsväder och jag känner en mild panik.

På megaupload fanns allt. Precis allt. Gamla kanjani-shower från innan deras debut. Sånt som inte går att få tag på på nåt annat vis än via nedladdning. Det jag inte hade fått hem än tror jag visserligen att fandomet kommer få upp på andra platser, men saken är att det blir bara svårare och svårare och jag har inte den tiden som krävs för att lära mig navigera olika kinesiska och koreanska siter som har värsta guldgruvorna av allt kanjani och när site efter site stängs ner som varit mellanvägarna blir allting så mycket krångligare. Mellan ryssarnas attacker av livejournal och amerikanernas på MU mfl blir jag oroad.

Jag vet, ladda ner må vara fel, men saken är att de grejerna jag verkligen är intresserad av lägger jag också pengar på, även om jag laddar hem det också. Saken är att om jag ska hänga med i och vara en del av ett fandom behöver jag tillgång till vad som händer, vare sig det rör japanska pojkband eller brittiska och amerikanska tv-serier. När det kommer till de japanska grejerna så är detta omöjligt utan nedladdning. Jag har inte en möjlighet att se japansk tv utan den.
Och ärligt talat. Det skadar ingen ändå. Om jag verkligen älskar nåt kommer jag att köpa DVD-boxar och grejer hur mycket jag än laddat ner serierna och allt extramaterial som kommer med boxarna. Och är jag inte tillräckligt intresserad kommer jag ändå aldrig betala för det.
Nedladdning är ett sätt att skaffa fans. Så enkelt är det. Jag hade inte varit ett fan och gett massor av pengar till nåt om det inte var för nedladdning. Och det kommer inte stoppas vilka friheter USA än tar sig. Så enkelt är det. Så fuck off och låt mig skratta åt alla problem ni får med hackers.

TV!

8 Dec

Nu när jag har ångan igång är det lika bra att prata lite TV också.

Day 03 – Your favorite new show (aired this t.v season)
Den här tänker jag helt enkelt hoppa över för jag har inte tittat på nåt nytt den här säsongen. Jag är inte riktigt så med i TV-serievärlden (än).
Så hopp till nästa!

Day 04 – Your favorite show ever

Det här är så jävla svårt. Det finns så väldigt många fantastiska serier. Men med risk för att verka som att jag härmar Familjen Toad måste jag såklart säga:

Buffy the Vampire Slayer.

Photobucket

Jag är en late bloomer och blev förtjust först förra sommaren då jag läste en sommarkurs på distans på Luleå Univeristet vid namn ”Vampyrberättelsen – från Dracula till Twilight” (där jag tvingades både läsa OCH se Twilight. ugh.).
Buffy var en del av andra delen av kursen som handlade om vampyrer och genus, och ja, Buffy och Twilight plus nån mer bok skulle jämföras ur ett genusperspektiv. Jag kan ju säga att alla inte fick till den där analysen så värst bra.
Hur som helst.
Buffy. Förra hösten blev det Buffy-maraton hemma i kollektivet. Jag, E och K spenderade timmar med att titta på det. Jag fick även med mig Martin, som innan skrattat åt mig när jag sa att det var fantastiskt.

Grejen är att Buffy är löjligt som tusan ibland, visst. Men det är så mycket hjärta i den där serien. Så mycket skratt och så mycket tårar och ångest.
Jag säger inte att det inte finns problem med serien. Här pratar Glitterfittorna om problematik i serien. Men den är också så jävla fantastisk. För det första, huvudpersonen är en kvinna, en kvinna som är stark och räddar världen flera gånger om. Bara det. Det räcker fan.

Men det jag verkligen älskar med serien är hur karaktärerna utvecklas att det är en historia som hela tiden går framåt, att varje säsong blir mörkare och mörkare och att Buffy och hennes vänner utsätts för värre och värre saker.
Sen är jag svag för britter och i Buffy har vi Giles och Spike. Ville bara säga det.
Sen tror jag att Buffy var ganska banbrytande med att ha ett lesbiskt par, inte som några konstiga bifigurer heller utan i form av en Buffys bästa kompisar. Willow är för övrigt den coolaste kvinnan ever.

Jag tänkte sätta ett klipp här, men jag vet liksom inte vad jag ska välja, så jag slänger in min absoluta favorit-fanvid någonsin.