Arkiv | musik RSS feed for this section

Att träffa sina idoler.

23 Apr

När jag var 15 träffade jag The Ark på Hultsfred. Det var helt overkligt. Jag skakade i hela kroppen när vi väntade på att få gå fram till dom. De stod och tog bilder när vi kom inrusande backstage.
Jag hade fantiserat om vad jag skulle säga till dom om jag nån gång träffade dom. Chansen att göra det var ju rätt stor med tanke på Hultsfred och att jag på den tiden alltid hade backstagepass. Jag ville berätta för dom hur de förändrat mitt liv. Hur de fått mig att våga skita fullständigt i vad folk tyckte om mig. De var så jävla viktiga för den jag blivit.

När de till slut fotat klart (det tog nog egentligen inte så lång tid men med mig sittande i gräset skakandes som ett asplöv kändes det väldigt långt) gick jag och min kompis fram till dom. Jag minns inte så mycket från det här förutom att Ingalill tog bilder och Ola eller Jepson sa åt mig att vara med. Ola, Jepson och Leari höll om mig. Ola hade hakan på min axel och jag trodde jag skulle dö. Jag har inte sett på uppstissad på ett kort före eller efter det.

När jag sen skulle förklara hur mycket de betytt för mig utbrast jag, istället för alla välformulerade saker jag tänkt ut, ”Ni är så jävla bra!”

Japp. Det var allt som fanns kvar av mina välartikulerade meningar.

Igår var jag på skivsignering med Håkan Hellström. Jag har träffat honom förut också men det var i samband med ovanstående möte med The Ark så jag fick inte ur mig så mycket mer än att be om en autograf.
Den här gången tänkte jag att jag faktiskt skulle få ur mig nånting bra. Att liksom tacka honom för att hans musik funnits med mig från min tonår och hur den alltid talat till mig.
Min konversation med Håkan igår såg ut såhär:

Jag: Hej!
Håkan: Hej. Allt bra.
Jag: Ja, (utan paus) jag vill bara tacka dig. . . För din fantastiska musik.
Håkan: Tack. Jag är. . Smickrad.
Sen ser han hur jag börjat backa bakåt.
Håkan: Ha det bra!
Jag: Du med.
Hela tiden med nån form av konstigt vänskapligt leende från min sida.

Japp. Jag har inte blivit ett dugg coolare sen jag var 15.
Eller kanske lite. Det var ju trots allt något bättre formulerat än ”Ni är så jävla bra!”

Jag vill inte ens tänka på vilket vrak jag skulle vara om jag nånsin mötte Eito. Försöka berätta för dom vad de betytt medan paniken gjort att jag inte längre förstår japanska. . Fy fan.

Just Kids.

28 Maj

image

Jag har precis läst ut den här boken skriven av Patti Smith. Det är berättelsen om henne och hennes vän om konsten och livet och den sliter i hjärtat.

Hon äger ett språk som är poetiskt och kärleksfullt och jag blir helt tagen. Vilken fantastisk människa och vilken oerhörd kärleksförklaring hon skrivit.

I sommar ska jag se henne live och även om jag än så länge inte har någon större relation till hennes musik, förutom till skivan Horses som jag lyssnat massor på, känns det fantastiskt att jag kommer få ta del av denna poets musik, av henne på scen.