Archive | juli, 2012

Skjut mig!

25 Jul

Ibland vill jag bara gömma mig under en filt i en mörk jävla vrå och inte lämna den förrän alla jävla inskränkta jävla människor har blivit lite jävla smartare och slutar acceptera rasism och homofobi och allt jävla förtryck som nånting som bara är eller kanske till och med är okej.

Jag blir så jävla rasande!

Sommar.

25 Jul

Dagarna spenderar jag med jobb, dålig sovrytm och serier.

Det är den 25e juli idag och jag känner att jag inte alls tagit vara på den här sommaren. Jag har inte ens badat än! Därför tänker jag idag när jag slutat cykla hem och ta en kalldusch sen slänga på mig det tunnaste plagget jag äger, ta med mig en filt, jordgubbar och bubbelvatten och sätta mig i skuggan vid ån med en bok och telefonen full av serier och inte lämna platsen förrän det är kväll och kallt.

För det är det jag tycker att ta vara på sommaren är. Sitta ute utan att röra en fena.

Imorgon tänker jag gå upp tidigt och äta jordgubbsfrukost på balkongen medan solen inte skyms av träden. Gå en promenad. Träna. Sitta i solen. Helst bada men jag vet inte var jag ska göra det.

Andas in sommaren lite.

Japan, Japan, Japan!

23 Jul

Träffade Maria i helgen och förutom att kolla på draman, klipp och konserter så planerade vi lite inför resan.

Som det ser ut nu så åker vi mot slutet av september eftersom Martins kusin tydligen gifter sig den 15:de när konserterna i Tokyo är. Lite typiskt men vi kommer iaf att gå på minst två konserter med eito och en med SMAP vilket också kommer vara helt jävla fantastiskt!

Jag längtar så jävla mycket nu och det kommer vara så bra och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det hela. XD

Men det är ändå skönt att vi börjar få en plan och lite koll på vad vi ska göra.

Jag lever verkligen på tanken på den här resan nu! LYCKA!

Att våga är så jävla svårt.

20 Jul

Jag har alltid sett mig själv som en person med bra självförtroende. Jag gillar den jag är. Jag gillar hur jag bemöter människor, hur jag inte är rädd för att säga vad jag tycker, min humor och min förmåga att se saker positivt.

Jag är trygg i mig själv och gillar mig själv. Jag analyserar gärna mitt beteende och vill utvecklas, bli en bättre människa.

Men det här betyder inte att jag inte har problem med mig själv.

Jag har extremt svårt att hitta en säkerhet i mig själv som skådespelerska. Ofta känns det som att jag bara låtsas att jag kan nåt. Jag går runt och tror att jag är sämre än alla andra och väntar liksom på att någon ska komma på mig, inse att jag inte alls är bra och kasta ut mig ur TH och alla andra vägar till att syssla med teater. Det här är en sån enorm bromskloss i mitt skapande. Det här är anledningen till att jag bara sökt till teaterhögskolor två gånger någonsin och att jag fortfarande knappt börjat på mitt manus.
När det bara är jag själv som ska skapa något, spela något känns det aldrig som att jag är bra nog.
Jag har ett självförtroende när jag skapar tillsammans med TH och jag saknar det något enormt. Tryggheten i oss när vi arbetade aktivt gjorde att jag även började våga göra saker själv. Med andras tro på mig kom min egen.

Inte för att jag faktiskt kom så långt som till att våga visa nåt jag skrivit för nån, men jag skrev det i alla fall.

Jag måste hitta den där tron själv. Att inse att jag kan och ska göra det. Att alla möjligheter finns där.

Det har börjat krypa i kroppen på mig nu. Jag jobbar med ett jobb som jag visserligen trivs med men inte brinner för, vardagen går sin gilla gång och jag uppskattar det jag har här med mitt hem och min partner och allt det där. Men det kryper i mig. Jag behöver en förändring och jag längtar efter att börja plugga för det är så jag kommit vidare förut och det skulle vara en enkel utväg men det är inte vad jag vill göra den här gången.

Jag vill skapa nåt själv, med min egen kraft och kreativitet. Ge mig själv den egoboosten.
Sluta fega ur. Sluta bara låta tiden gå.

Jag vet vad jag behöver för det. Planering. Delmål. Idéer. Synopsis.
Men framför allt hjälp. Att utnyttja att jag har ett stort nätverk av fantastiskt talangfulla konstnärer som jag kan bolla idéer med. Som kan ge mig tips och kritik och uppmuntra mig i mitt arbete. Jag behöver hjälp och bekräftelse och det måste jag våga be om.

Nu i denna stund känner jag hur krypandet går ur kroppen.

Jag är så jävla bra och jag ska fan sluta tro att jag inte klarar av att göra det jag älskar.

När nåt en älskar plötsligt inte känns så fantastiskt.

20 Jul

Det är väl knappast någon nyhet att jag älskar Sherlock. Sherlock Holmes i nutid som spelas av den briljanta (och galet vackra) Benedict Cumberbatch och John Watson spelas av den lika briljanta Martin Freeman. Serien är skapad av Steven Moffat och Mark Gatiss.

Varning! Inlägget innehåller spoilers för Sherlock och senaste julspecialen av Doctor Who.

Första säsongen bestod av tre avsnitt, A Study in Pink, The Blind Banker och The Great Game. Första och sista avsnittet är helt jävla fantastiska, andra avsnittet har sina bra sidor men är så full av rasism och exotisism att jag kreverar lite varje gång jag ser det.
A Study in Pink är skriven av Steven Moffat och det här var egentligen andra gången jag kom i kontakt med honom då han skrivit Coupling men det visste jag inte då.

A Study in Pink är en introduktion till de makalösa karaktärerna i serien och visar första mötet mellan Sherlock och John. Dialogen är smart, rolig och blixtsnabb och hela historien är väldigt bra gjord.

Serien är späckad med män, män, män i varje hörn vilket knappast hör till ovanligheterna i all form av populärkultur. Somliga kvinnliga karaktärer får lite djup, mest kanske Mrs Hudson och Sarah. Sarahs karaktär är vad som gör andra avsnittet uthärdligt. Det är nämligen så skönt att se en kvinna som inte beskrivs som ett korkat fån. Den totala motsatsen till henne är Molly Hooper som är upp över öronen förälskad i Sherlock och beter sig som en idiot i hans närhet. Det finns en scen där Sherlock för att få tillgång till ett lik (Molly jobbar på bårhuset på Barts) ger henne en komplimang för hennes frisyr och plötsligt får han precis som han vill. GAH!! Sexismen är så uppenbar och den skrivs som ett roligt litet skämt och grejen är att det är inte roligt! (Här måste dock tilläggas att Mollys karaktär utvecklas och blir mer välskriven i andra säsongen, även om det finns mer att önska där också.)

Hur som helst, jag är villig att förlåta ganska mycket i den här serien eftersom det är så mycket som är helt jävla fantastiskt och jag väntan på andra säsongen var outhärdlig!

Andra säsongen bestod av tre av de mest kända historierna av alla Sherlock Holmes-berättelserna. För mig säger det inte så mycket då jag aldrig läst ett ord av nån av böckerna. (Jag har köpt alla och ska någon gång ta tag i att läsa dom.) Men det jag fick höra från fandomet var att första avsnittet, skrivet att Steven Moffat skulle ha Irene Adler, den enda personen som någonsin lyckats överlista Sherlock. Medan fler och fler saker kom ut om den stundande säsongen blev jag mer och mer förväntansfull. Irene Adler, en väldigt stark kvinnlig karaktär skulle alltså involveras och hon skulle vara en dominatrix (eller Domme, men i serien kallas hon bara för dominatrix så..). Kvinnlig karaktär, BDSM, smart! Mina förväntningar blev bara högre och högre!

Under tiden som jag väntade på nya säsongen hade jag börjat titta på Doctor Who, de nya säsongerna som startade 2005. I säsong fem togs uppgiften som huvudförfattare över av Steven Moffat från Russel T Davis (som för övrigt har skrivit Quuer as Folk!!!!). Allt Moffat skrivit i de tidigare säsongerna var briljant, jävligt läskiga och välskrivna avsnitt. Men när han tog över så började det även komma in saker som jag verkligen inte uppskattade. Sexism som ett trick för billiga skämt och medan jag kom igenom säsongerna blev det lite för mycket sådana små grejer. Förra årets julspecial visades den 25 december och första avsnittet av säsong två av Sherlock visades på nyårsdagen.

Julspecialen The Doctor, The Widow and the Wardrobe hade som kanske kan anas massor av referenser till Narnia-böckerna och jag älskade dom när jag var liten så det var fantastiskt att se. En av de första scenerna då doktorn visar runt i huset familjen ska bo i under julen är så fantastiskt och har allt jag älskar med elfte doktorn. Men sen går det fan bara utför.
En kliché som jag avskyr i alla typer av berättelser är idén om det heliga moderskapet. Hur en kvinna som också är mor är förmer än en kvinna som inte är det. En mamma har blivit det bästa en kvinna kan bli. Hela upplösningen i förra årets julspecial går ut på detta och jag vill bara spy på det! En kvinnas högsta mening med och uppgift i livet är inte att föda och ta hand om barn. Det är ett val som kvinnor kan göra som är fantastiskt för dom som gör det, men det gör fan inte dom till bättre människor än barnlösa kvinnor!

Det var det här avsnittet som gick mig att ifrågasätta det Moffat skriver på ett helt annat sätt.
När jag älskar nåt, blir ett fan av nåt har jag väldigt svårt att vara kritisk. Jag låter saker och ting gå obemärkt förbi som jag i en annan situation hade skrikit högt över för att helheten är ju så jävla bra. Men det finns gränser och den där sexismen blev alldeles för påtaglig plötsligt.

Efter den där julspecialen började jag bli orolig inför Sherlock. Så kom det där avsnittet, A Scandal in Belgravia som vi väntat på så jävla länge. Mycket var så oerhört fantastiskt! Sherlock och John i Buckingham Palace med Sherlock naken och invirad i ett lakan (plus lite, lite Cumbetbatch-butt!!), att se hur förhållandet mellan Sherlock och John påverkats, allt det där, hur bra som helst. Och så Irene Adler.

Visst, det var en hel del manlig blick, svepande kamera över kvinnlig kropp, men det var liksom som en del av den karaktären, en dominatrix (åh, jag tycker uttrycket är så töntigt) är onekligen väldigt sexuell och hon porträtterades aldrig som något annat än i kontroll, förutom i slutet men jag kommer till det.

Det fanns en ärlighet i referenserna till BDSM som jag uppskattade och Irene var så jävla smart och Sherlock kunde inte överlista henne! Dessutom var scenerna mellan Sherlock och Mycroft små konstverk. Jag satt och tittade överförtjust fram till de allra sista scenerna. The one who got away blev plötsligt överlistad av Sherlock på världens mest löjliga sätt och hon blev inte bara överlistad, han gick och räddade livet på henne. Riddaren på den vita hästen som räddar den hjälplösa kvinnan och allt som var så bra med avsnittet bara föll ihop.

Jag tycker det är ett så starkt uttryck för Moffats sexism när han tillåter den enda karaktären som någonsin överlistat Sherlock att inte alls göra det. Vad jag förstått som ju inte läst en enda bok är att Mofatt och Gatiss hela tiden har varit väldigt trogna originalet trots allt vad det innebär att försätta historien i nutid och ändå har en så stor del av just den här berättelsen gjorts om.

Vad i hela jävla helvetet?!

Nu väntar jag på att nästa säsong av Doctor Who ska börja sändas igen i augusti och under tiden har jag roat mig med att se Buffy och Angel samtidigt som jag läst Mark Watches recensioner av serierna. (Mark är helt jävla fantastisk och det är hur roligt som helst att läsa hans recensioner och han är starkt medveten om genus, klass och etnicitet och skriver kritiskt och analysernade om det han ser! Rekomenderas starkt!)
Jag har nu kommit ikapp honom och har därför börjat läsa hans recensioner av Doctor Who också och har liksom blivit missnöjd när han har skrivit om hur han älskat vissa avsnitt skrivna av Moffat som jag själv älskade när jag såg dom. Men jag kan liksom inte se på det han gör på samma sätt längre. Även det som är fantastiskt bra blir störande på nåt vis för att jag har så svårt att komma förbi hans sexism som dyker upp då och då. (Plus att senaste säsongen har alldeles för många plot holes och sådär.)

Nu bävar jag lite inför den nya säsongen för jag älskar Doctor Who och jag vill kunna njuta av det fantastiska som är den här serien men jag tror att jag nu kommer överanalysera allt och liksom inte bara leva mig in i historien som jag annars gör när jag älskar något. Och det är så jag vill se på serier, leva mig in fullständigt och analysera i efterhand, men jag tror inte det kommer kunna gå längre. Jävla Moffat! Sluta förstöra allt du gjort så bra med dina dumheter och förstöra min upplevelse såhär!

Teeth.

20 Jul

Jag vaknade med feber inatt och kunde inte somna om så jag gick upp för att titta på film istället. Bestämde mig för att titta på Teeth. Jag har sett trailern innan och känt att jag vill se den, hur bisarr den än är.

Och bissar var den. I mitt luddiga febertillstånd kanske ännu mer.
Hur som helst, storyn är alltså den här unga tjejen i high school som svurit ett kyskhetslöfte och blir kär i/kåt på en nyinflyttad kille. Den sexuella attraktionen är stor och det är nästan så att hon onanerar en kväll, herreminje! Hur som helst, hon träffar den här killen ute vid nån liten sjö i skogen med en grotta och kyssar och glädje förvandlas till något helt annat när killen skriker om att han inte ens onanerat på flera månader och försöker våldta henne. MEN hennes fitta ger igen och biter av killen kuken. Bissart. Minst sagt. Saker och ting eskalerar och jag har sett den kanske märkligaste scenen nånsin när hennes fitta biter av kuken på hennes plastbror som sedan äts upp av hans hund.
Ja. Jag känner ingen sympati för alla de män som försöker utnyttja henne under filmens gång och därmed förlorar kukar eller fingrar, det är liksom den ultimata hämnden och även om ingen förtjänar något sånt är det ändå skönt att i en fiktion se förövarna skadas.
Det jag gillar med filmen är att de här övergreppen inte skildras på nåt annat sätt än som just övergrepp. Vi får liksom se de här hemska sakerna som görs mot henne och de förringas inte av att det i slutet ändå är hon som fysiskt skadar de här männen. Hon blir utsatt för sexuellt våld och det är tydligt att det hela tiden är förövarna som gör fel, hon ”förtjänar” det inte på något vis.
Jag skulle inte säga att filmen inte är oproblematisk, hela premissen att hon måste bli våldtagen för att kunna hämnas är så skev. Gång på gång återupprepas övergreppen, det är liksom hennes enda sätt att ta sig ur våldet. Vad vill filmmakarna egentligen säga med det? Hon blir starkare av att ta ut sin hämnd på alla dessa män men för varje gång utnyttjas hon. Hon är inte säker för våldet, hon kan bara hämnas varje gång det sker.

Måste bara tillägga att skådespelerskan, Jess Weixler är briljant. Scenen när hon talar inför ett stort gäng ungdomar om renhet och att hålla på sig efter det hon varit med honom är fan fantastisk!

Tystnad.

19 Jul

Har varit väldigt tyst på bloggen mesta delen av den här sommaren. Finns massa olika anledingar. Brist på inspiration följt av händelser som känns konstigt att skriva om men samtidigt konstigt att låtsas om som om de inte hänt.

Har skrivit lite inlägg som sen hamnat som utkast eller varit publicerade i några minuter och sen blivit privata. Det har liksom med jobbet att göra och det känns konstigt att skriva om saker när det är tystnadsplikt och sånt inblandat.

Men ja, jag har vakat i sommar och varit där när en människa dog. Det är en sån stor grej egentligen när någon dör, när allt som den personen var försvinner, bara blir minnen och en kropp. Jag är på nåt vis glad att jag var där. Att jag visste att hen inte dog ensam.