Kläder kläder kläder.

Jag har plötsligt återfunnit mitt intresse för kläder. Det har liksom bara kommit över mig.
Men jag har nu i samma veva bestämt mig för att sluta shoppa i vanliga butiker. Undantaget underkläder och leggings/strumpbyxor.
Jag tycker jag är så dålig på att hitta kläder secondhand och då är det ju fasligt mycket enklare att köpa nytt.

Men, det är bara att öva. Och i ärlighetens namn så är det inte så svårt att ha köpstopp när en i julas gick igenom Emmas hela garderob med kläder som blivit för stora för henne. Jag har liksom en  helt ny garderob med massor av kläder jag inte ens använt än!

Idag kom pärlorna jag köpte väl till pass.

Är påväg hem till Småland för att passa på att träffa farmor och farfar som också är på besök. Med mig har jag mina föräldrars stora resväska som jag har fyllt med en mindre så den blir återlämnad. Och så denna svarta lilla väska från 70-talet som min far hade i nån gömma. Får precis plats med en pocket och en liten plånbok.
Nu ska jag dricka min latte och läsa lite. Är tidig till Linköping som alltid när jag ska hemåt.

Framtidsprojekt.

Vi har börjat på ny termin nu. Nu för tiden går terminerna på universiteten in i januari. Inte för att vi får mer CSN i december för det men jaja.
Vårt nya block nu handlar om globalisering. Det är intressant att titta på teorier kring globalisering och vad det faktiskt är.
Upplägget ser ut som så att vi väljer en seminarieserie och utifrån dom plockar vi själva ihop grupper om 4-6 personer som vi sedan gör projekt med.
Nu har vi introducerande seminarieveckor sen några veckor medieboxar alltså ljud, video eller utställning. Jag har äntligen utställning nu vilket jag älskar. Audio är förvisso roligt och det är en jävla konst att göra radio men utställning, det är min form av kreativitet.

Men, åter till dessa projektgrupper. Jag och E som jobbat ihop i typ alla grejer sen slutet av förra läsåret ville fortsätta så. Ingen annan ville dock ha oss. Haha. Så vi är två och vi får väl se om vi får förbli det in i projekten eller om någon grupp som ej vill ha oss ska tvingas plocka in oss i en grupp där saker förmodligen redan blivit bestämda. Jag hoppas såklart på att få vara bara vi.
Vi jobbar väldigt bra och vi har båda hög ambitionsnivå på det vi gör. Resten av vår seminariegrupp är folk vi inte känner eller inte har särskilt mycket gemensamt med och efter vår förra projektgrupp som kan sammanfattas med Dålig Stämning skulle det va guld värt att bara va vi två. Säkerligen mer jobb men också bättre planerat, bättre koll på vad den andra gör, diskussioner där en inte behöver trippa på tårna för att nån ska bli sur… Ni hör ju. Världens dröm!

Vi får som sagt se, men vi har redan börjat smida planer om interaktiva, flerformiga utställningar.

Känner mig så jävla fylld av inspiration och pepp. Vår lärare skulle understryka i diskussioner med de andra lärarna hur vår sits ser ut med redan formade grupper, för även han tyckte att vi borde få jobba bara vi.

Jag får det kanske att låta som att vi är alldeles oönskade, vilket väl iofs är sant, men vi kanske inte har tagit massa kontakt för att få ihop en grupp förrän i sista stund. Av lite olika anledningar.

Så, vi får väl se. Imorgon bitti ska jag ta en titt på uppgiften för veckan och se om det går

att göra på

olika håll för farmor och farfar kommer hem till Vena imorgon och stannar tills lördag. Skulle va fint att få säga hej till dom!

Fyndandet!

Har gått ett par rundor på secondhand de senaste dagarna.

Jag som inte skulle köpa några böcker innan alla jag har hemma är utlästa. Hoppsan.

Less is not more, iaf inte när det kommer till pärlor.

Broscher som är något mitt emellan gräsliga och alldeles fantastiska.

Bakre vasen från häromdagen och den till höger från igår. Nu ska här bara köpas några fina, skira små blommor eller några fina kvistar.

Söta glasburkar kan liksom aldrig gå fel.

Så min lilla morgonrock.

Alltså detta med att handla secondhand är så roligt. En får egna grejer som inte varannan person har hemma och en får allt superbilligt. Nu ska jag bara lära mig att ta mig tid bland kläderna. Är rätt tråkigt att kamma igenom meter av ack så fula saker för att kanske finna sig ett litet guldkorn.

Vara snäll mot mig själv.

Jag har mycket att läsa såhär vid kursstart  och eftermiddagen efter seminariet borde egentligen ha lagts på just det. Men istället gick jag på second hand. Jag var på jakt efter silkiga morgonrockar/kaftaner/kimonos à la den ovan. Fann en kortare vit med svarta prickar, några böcker, ett armband och en liten lila vas. Allt detta för hundra riksdaler. Att shoppa second hand är så himla värt.
Plagget ovan är dock inhandlat på Monkis rea. Har suktat efter den länge så i söndags slog jag till. Älskar att Monki har studentrabatt även på reapriser.

Jag är lite smått mörkerdeppig för tillfället. Jag vet att dåliga sovvanor och matvanor inte gör det bättre men jaja.

Tror det är dags att plocka iordning lite här i lägenheten. Det börjar bli stökigt och det ger mig ingen ro att vara hemma då.
Blir bara så himla trött när det som oftast blir jag som står för detta vardagliga plock. Det är så lätt att bara ta på sig det där för att men JAG är ju den som störs av det. Men det är vårt hem och det är inte bara mitt ansvar.
Har från och med häromdagen också slutat att plocka i och ur diskmaskinen lite då och då när det inte är min tur att ta hand om disken. Mest för att se om det är som jag tror att det bara är jag som drar det lasset.

Helt enkelt, vardagsbestyren är en sån typisk kvinnofälla. Måhända av en mildare sort i ett hushåll på två, men ändock.
Nej planerade städtider för att undvika sånt är grejen. I alla fall så länge ena delen i hushållet inte gör det självmant.

Men ja. Det jag ville prata om är egentligen hemfix. Närmare bestämt blommor. Var på plantagen i helgen och införskaffade blommor för ca en tusenlapp. Sånt lägger jag mitt CSN på. Men tyvärr så dog nästan alla blommor i och med att vi var hemma i tre veckor över jul, nyår och begravning.
Vi har ju också ett alldeles obrukbart hörn bakom soffan som är för litet och snett för att göra nåt med.
Men inte längre!

Vår alldeles egna lilla djungel. Nu är det bara krukor som är tillräckligt stora för att rymma de där mastodontblommorna som fattas.

Dessutom de här två bladiga sakerna  (observera också vasen jag fyndade på second hand häromdagen) och så en Mårbacka-pelargon. Pelargoner och tulpaner är blommor jag tyckte var förfärliga när jag var yngre men älskar idag. Observera även den gulliga ugglan som också inhandlades häromdagen.

Det är så fantastiskt med blommor! Jag vill ha så himla mycket mer men det är inte precis hållbart att handla blommor för flera tusen för en fattig student. Så detta är iaf en början.

Mitt hem har verkligen blivit så himla viktigt för mig. Det ska vara mysigt och personligt men framförallt estetiskt tilltalande. Det ska vara en fest för ögat att se sig omkring.
Jag tror att en liten pedant har börjat födas inom mig också för mitt hem blir inte riktigt bombnedslag längre. Innan dess sätter jag ner foten, stoppar i lurarna och lyssnar på ljudbok medan dammsugaren går och saker städas undan.

Snart kanske jag blir värsta människan med INRE FRID och LUGNET.

Ja. Vi får väl se. Jag kanske iaf slipper panikstäda såfort nån ska komma på besök.

Länge sen.

Jag har haft blogglusta till och från ganska länge nu men liksom dragit mig för det för det känns så konstigt.

Min morfar gick bort i december och det har känts konstigt att inte låtsas om det samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om det.
Sorg är märklig och svår att ta på och den har också känts annorlunda den här gången än de människor jag tidigare förlorat.
Morfar var 92 år gammal och har varit sjuk till och från en längre tid där vårdpersonal har ringt hem till mamma och sagt att det inte är långt kvar, så har han vaknat igen piggare. Segare gubbe fick en leta efter.
Men morfar var beredd att dö. Han hade levt sitt liv och ville helt enkelt inte leva längre. Inte för att han längtade efter döden, men han var färdig.

Jag fick träffa honom någon vecka innan när vi var där och fikade. Det sista han sa till mig var att jag varit tursam och menade på Martin.
Den här ganska burdusa gubben som inte precis sprider lovord omkring sig har flertalet gånger sagt till både mig och mamma att Martin är en omtänksam och fin kille.
De har inte träffats mycket, men det är ju sant. Han är den mest omtänksamma människan jag känner.

Jag träffade också morfar samma dag han gick bort, han var inte vaken så, men när jag skulle gå tittade han upp och nickade åt mig.

På kvällen somnade han in och jag var med och sa hejdå när han var iordninggjord i sin fina kostym.

Det var så himla fint och skönt att vara där. Att se honom, eller hans kropp, gav mig en chans att ta in att det hänt. Att livet inte fanns där längre.
Jag har alltid haft svårt för att ta in och bearbeta döden. Den har liksom inte blivit verklig.

Min mosters död slog mig på riktigt drygt ett år senare när jag grät och sörjde i timmar ute på en brygga vid vattnet där jag bodde då.

Med morfar blev verkligen begravningen den plats där det fick släppa. Där jag fick sörja.

Han fattas oss. Men han hade ett gott liv, med sina blommor och sin pipa och sitt nynnande på Mors Lille Olle på danska.
Jag är inte troende och tror alltså inte heller på ett liv efter döden, men jag vill ändå tänka att han sitter och grälar med mormor nånstans om vilken mat de hade på mammas och pappas bröllop eller nåt annat lika trivialt. Om inte annat så gör de det i våra minnen och det är tillräckligt.