Länge sen.

27 Jan

Jag har haft blogglusta till och från ganska länge nu men liksom dragit mig för det för det känns så konstigt.

Min morfar gick bort i december och det har känts konstigt att inte låtsas om det samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om det.
Sorg är märklig och svår att ta på och den har också känts annorlunda den här gången än de människor jag tidigare förlorat.
Morfar var 92 år gammal och har varit sjuk till och från en längre tid där vårdpersonal har ringt hem till mamma och sagt att det inte är långt kvar, så har han vaknat igen piggare. Segare gubbe fick en leta efter.
Men morfar var beredd att dö. Han hade levt sitt liv och ville helt enkelt inte leva längre. Inte för att han längtade efter döden, men han var färdig.

Jag fick träffa honom någon vecka innan när vi var där och fikade. Det sista han sa till mig var att jag varit tursam och menade på Martin.
Den här ganska burdusa gubben som inte precis sprider lovord omkring sig har flertalet gånger sagt till både mig och mamma att Martin är en omtänksam och fin kille.
De har inte träffats mycket, men det är ju sant. Han är den mest omtänksamma människan jag känner.

Jag träffade också morfar samma dag han gick bort, han var inte vaken så, men när jag skulle gå tittade han upp och nickade åt mig.

På kvällen somnade han in och jag var med och sa hejdå när han var iordninggjord i sin fina kostym.

Det var så himla fint och skönt att vara där. Att se honom, eller hans kropp, gav mig en chans att ta in att det hänt. Att livet inte fanns där längre.
Jag har alltid haft svårt för att ta in och bearbeta döden. Den har liksom inte blivit verklig.

Min mosters död slog mig på riktigt drygt ett år senare när jag grät och sörjde i timmar ute på en brygga vid vattnet där jag bodde då.

Med morfar blev verkligen begravningen den plats där det fick släppa. Där jag fick sörja.

Han fattas oss. Men han hade ett gott liv, med sina blommor och sin pipa och sitt nynnande på Mors Lille Olle på danska.
Jag är inte troende och tror alltså inte heller på ett liv efter döden, men jag vill ändå tänka att han sitter och grälar med mormor nånstans om vilken mat de hade på mammas och pappas bröllop eller nåt annat lika trivialt. Om inte annat så gör de det i våra minnen och det är tillräckligt.

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: