Arkiv | feminism RSS feed for this section

Personlig moral är oväsentlig i frågan om aborträtt.

23 Okt

Få saker gör mig så förbannad som abortmotståndare.
Igår var det en, knappt bekant från min folkhögskoletid som postade en länk till nåt inlägg om

foster som känner ångest och lider och annat bullshit.
Newsflash! Foster kan inte förstå känsloförnimmelser.

Kunde inte låta bli att kommentera. Oftast låter jag sån här kvinnofientlig dynga vara och tar bort personen som vän. Det är ingen idé att prata med såna här människor, de kommer alltid hålla fast vid sin skenhelighet, de kommer alltid bry sig mer om en blodklump än en levande kvinna.
Men ibland kan jag inte låta bli. Jag kollade upp lite fakta och sen kommenterade jag.

Imorse var såklart det hela igång. En man, såklart, satte kvinnans rätt inom citationstecken och pratade nonsens om ett fosters rätt till liv och deras smärta och blablabla.

Abortmotståndares logik är så jävla bristande. Liv är alltså vid befruktning. Vid befruktning finns det ingen människa, det känner ingenting, det tänker ingenting, det är en levande organism, som mest.
Om liv är likamed chansen till liv borde att runka, att ha skyddat sex, att sterilisera sig, alltihop vara att döda ett människoliv. Det är exakt samma logik.

Men de här religiösa männen, med sitt tal om att älska människan, hatar kvinnor. De anser sig ha rätten att bestämma över en kvinnas kropp. Att kriminalisera den kvinnokropp som inte gör som de vill.

Vill du som gravid inte göra en abort pga att du anser det omöjligt att förena med din moral, gör det inte.

Men kan du inte bli gravid har du ingen talan i denna fråga. Punkt.

Aborträtt kan aldrig handla om personlig moral, det måste handla om gravidas rätt till sig själv, sin kropp och sitt mående. Din personliga moral är inte relevant. Varje gravid person ska ha rätten att göra sitt val utifrån sin livssituation och där spelar ingen annans åsikt någon roll, och det är så det måste gå till.

Också newsflash! Att förbjuda aborter betyder inte att färre aborter sker, bara att fler människor dör eller skadas pga osäkra aborter.

Fy fan

11 Mar

Ingen har väl missat nazistattacken på feminister på åttonde mars i Malmö och hakkorsen sprayade på skolor i Stockholm. Jag har ärligt inte läst mycket om det, ett par blogginlägg och kritik på twitter mot SVT för deras missvisande rapportering och regeringens tystnad.

Jag har helt enkelt inte riktigt orkat ta in det. Knivar, livshotande skador, koma. Showan har tidigare hängts ut på en hemsida tillhörande svenskarnas parti för sitt arbete i Fotbollssupportrar mot homofobi. Hatet är så starkt. Det är så jävla skrämmande. Jag tänker på framstående feminister idag. Jag tänker på om Fi kommer in i riksdagen och den hotbild som kommer finnas kring deras liv isf.

Samtidigt som uttalade nazister hoppar på feminister och det talas om ”bråk” istället för ”attentat”.

Ibland blir jag så trött. Trött på att vara rädd, trött på att peppen så lätt får ett knytnävsslag. Vi feminister ses som ett hot av de högerextrema grupperna och det våld som sker mot rörelsen tonas ner och bemöts med tystnad. Det är skrämmande.

Men det viktiga är att aldrig sluta kämpa. Om vi tystas av rädsla kommer de ha vunnit. De nazistiska svinen som stack knivar i människor på den kampens dag som åttonde mars är.

På onsdag går jag på stöddemo här i Norrköping och jag hoppas att många går eller har gått på de som arrangeras runt om i landet. Vi behöver visa vårt stöd, vi behöver visa att vi inte backar och vi behöver fortsätta göra oss hörda!

Internationella kvinnodagen!

8 Mar

Det händer så jävla mycket coola grejer runt om i Sverige idag! Demonstrationer, föreläsningar, fester. Jag kommer dock inte göra nåt aktivistiskt idag då jag är i Småland och ska på bröllopsfest men jag ville ändå säga nånting denna dag.

Feminismen har hjälpt mig så mycket. Den har gjort att jag sett strukturer som förtrycker mig och den har gjort att jag sett strukturer som gör att jag förtrycker andra.

Den har gjort mig starkare. Den har gjort mig förbannad och den har gjort mig redo för kamp!

Vindarna vänder och fler och fler kallar sig för feminister igen. Vi är i början på en ny våg och jag tror att det här är året feministerna kommer in i riksdagen.
Men hur det än blir med det så växer vi oss starkare och hårdare och tillsammans förändrar vi världen!

Tack feminismen! Tack alla feminister som kämpar varje dag för en bättre värld! Vi kommer aldrig lägga oss och vi kommer alltid finnas där för varandra!

Självhatet.

7 Mar

Jag tänker på smalhetsnormer och hur många unga kvinnor idag verkar ersätta bantning med träning och medan jag tror att det är en i grunden sundare inställning till sin kropp än att svälta sig så blir jag så jävla oroad. Som hur nån blir äcklad av bilder på sig själv innan hon började träna. Äcklad. Och jag tänker först fortsätta den meningen med att hon var smal innan. Fast det egentligen inte spelar nån som helst roll.

Men det handlar om mina egna spöken. Om att leva i det här samhället och vara tjock. Hur jag ska fika med en vän jag inte träffat på två år nästa vecka och det första jag tänker på är att jag gått upp så mycket sen dess och vad ska han tänka om mig? Det är det första, inte kul att ses eller intressant att höra vad han haft för sig, eller kul att umgås med nån mer.
Nej jag tänker på mina kilon och jag blir så förbannad på mig själv. Det ligger så mycket skam under det där tänket. Så många år av skam för min kropp och jag hatar det.
Jag hatar att jag trots att jag för det mesta skiter i min storlek och att jag nästan alltid gillar min kropp ändå har den och dess ”fel” som första tanke i såna här situationer.

Jag är så jävla trött på alla de mindervärdeskomplex jag inte verkar kunna jobba mig helt ut från hur mycket starkare jag än blir i mig själv.

Jag hatar att det triggar så jävla mycket skit hos mig själv att följa vänner som tränar på ställen som instagram. Det gör att jag känner mig så jävla svag och så jävla förankrad i nåt jävla självhat som verkar finnas där nånstans under ytan hur jag än tror att jag växt.

Och det är så jävla störande för jag är egentligen så jävla nöjd med mig själv. Kanske till och med på gränsen till att vara arrogant. Jag tycker liksom själv att jag är jävligt smart, en bra vän, rolig som fan och har en sjuhelvetes smak. Jag tycker om mig själv. Även de inte så fina sidorna, som min benägenhet att alltid ta väldigt mycket plats hela tiden.

Det är en enda stor motsägelse, min självkärlek och mitt självhat och jag är så jävla trött på att det där fula alltid kommer tillbaka, hur lång tid det än kan ta emellan gångerna. Jag är så förbannad på att mitt självhat handlar om något så ytligt som mitt utseende.

Men mest är jag förbannad på att det här jävla samhället har lärt mig att hata mig själv. Jag är förbannad på att vi stod i tjejernas omklädningsrum på mellanstadiet och ägnade oss åt att säga att vi var så jävla tjocka för att sen försäkra varandra om att vi inte var det gång på gång på gång i en inlärning av vårt eget hat mot våra kroppar.

Jag har en liten flicka i mitt liv nu, min fantastiska lilla brorsdotter. När jag tänker på att hon också kommer att lära sig att hata sig själv vill jag bara gråta. Jag tänker på hur jag inte någonsin ska prata kroppar i form av utseende eller vikt med henne. Men så tänker jag på att det ändå inte kommer hjälpa för hon lever också i det här jävla samhället och hon kommer också börja hata sig själv och jag kan bara hoppas att hon bara utvecklar ett ”lagom” självhat och inte blir besatt av den och blir sjuk av det. Jag kan bara tänka att jag iallafall ska bli en förebild för henne. Jag ska alltid låtsas som att jag alltid älskar mig själv när jag är med henne. Jag ska visa att allt det där samhället kommer försöka lära henne inte är sant. Att det inte behöver vara sant. Kanske kommer jag äntligen sluta hata mig själv om jag låtsas tillräckligt bra.

Marcus Birro.

28 Nov

Denna stackars man som blir så hatad. Denna stackars man som pratar om mediaelit och diskriminering av män.
Det är intressant att han pratar om kultur- och mediaelit som något som förtrycker honom när han ju uppenbarligen är en del av den här eliten.
”Jag är en individ, inte del av en förtryckande kultur” skriver han på twitter. Tror ni att han vet nåt om feministisk teori, att han läst på? Förmodligen inte.

Jag blir äcklad av att någon som han får så himla stort utrymme för att sprida sitt hat.

Genusbefriat.

1 Jul

Jag var som bekant på Bråvalla i helgen. Där såg jag Alina Devecerski och under konserten gav hon, som jag uppfattade det, en känga till Bråvalla och deras påstående om att det inte finns så många bra musiker som är kvinnor.
Då tyckte en i mitt camp att är det ändå inte så att musiken är genusbefriad. Jag kände inte för att diskutera utan sa mest bara att jag inte höll med.
Men jag tycker det är intressant det där. Idén om att vissa delar av samhället liksom inte skulle vara påverkat av resten av samhället.

Ofta är det just olika former av kultur som påstås vara befriat från kvinnoförtrycket. Men är det nåt kultur gör så är det ju att spegla samhället. Dels genom vad som blir belyst i texter mm men också i vilka som får utrymme. Det är ingen slump att den västerländska musikindustrin domineras av vita män. Finns det en vithets- och mansnorm i samhället ser även kulturen ut på det viset.

Det är ganska naivt att tro att det ena eller andra skulle stå utanför.

Kroppen.

17 Maj

Härom kvällen skulle jag gå till ICA för att köpa cigg. Jag gick och lyssnade på musik och skrev på ett blogginlägg om hur jag älskar allt det ljusgröna och alla dofter som hör våren/försommaren till. Jag hade en såndär fin kväll när jag kände mig tillfreds helt enkelt. Så möter jag en kille på cykel som säger ”Ursäkta!”, jag stannar till och tar ur ena hörluren för att se vad han vill. ”Hur blir man sådär stor?” säger han till mig.

Hur blir man sådär stor?

En jävla främling, en kille i 20-årsåldern tycker det är en bra fråga att ställa till mig när jag bara går där.

Jag sa ingenting och fortsatte gå. Jag blev så jävla chockad. Jag hade velat svara nånting elakt som ”Hur blir man sådär ful?” (han var faktiskt ful också). Såhär i efterhand är jag lite glad för chocken för jag hade inte velat sänka mig till hans nivå. Däremot hade jag velat säga nånting smart om varför han tror att han har rätten att kommentera en kvinnas kropp på det där viset.

Men jag sa ingenting, för det högg till. Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till min kropp. Jag har tyckt att jag var tjock sen jag var tio och jag har haft perioder när jag levt på ett mål mat om dagen och känt mig väldigt nöjd varje kväll jag lagt mig hungrig.
Nu väger jag mer än jag nånsin gjort. Mina kläder passar inte längre och jag mår dåligt varje gång jag ställer mig på vågen.
Jag vet att mitt sätt att leva nu inte är hälsosamt och jag vill göra nånting åt det. Jag vill kunna gå i trappor utan att bli andfådd. MEN jag vägrar att tänka på min vikt. Jag måste komma ifrån hur samhället har lärt mig att jag ska vara för att duga. Jag kan inte gå runt och skämmas, jag kan inte tystas ner när nån jävla idiotisk man (för det är alltid män) kommenterar min kropp.

Jag vill inte känna skam.
Jag förtjänar det inte. Att min kropp ser ut som den gör betyder inte att någon har rätt att nedvärdera mig. Jag är inte en mindre värd person pga mina kilon och jag är så förbannat trött att samhället säger att jag inte duger. Jag är så jävla trött på att bli matad med all denna skit. Jag är trött på vänner som tränar för att gå ner fast de verkligen inte är i någon form av riskzon.

Jag blir så jävla förbannad på att hälsa och skönhet handlar om att komma i en 34:a eller 36:a.

Jag skiter på era jävla ideal.