Arkiv | juni, 2012

Tre dagar.

18 Jun

Hultsfredsfestivalen är slut för i år. För mig var det året när allt nytt Jag gillar men inte lärt mig namnet på spelade och gjorde jävligt bra konserter. I år hade festivalen 10 000 fler besökare än förra året. Jag säger bara ta dig i röven Håkan Steen!

Visst var det regnigt ett tag på lördagen men gud vad bra det har varit ändå.

Jag är lite bitter för att jag helt enkelt inte orkat stanna uppe och se de sista banden. Att Jag missade Justice i torsdags natt är fan kasst men jag kan helt enkelt konstatera att jag har blivit tant.

Hur som helst så är jag trött, har en väldigt hes röst men är för jävla nöjd med festivalen! Nästa år ska jag ha med min gamla mobil eftersom dåliga möjligheter att ladda och en smartphone inte går bra ihop.

Bäst i år var Alina Devercerski, Marina & the Diamonds och Icona Pop! Vad Icona Pop gjorde på stora dans är dock mer än jag förstår! Spenderade det mesta av konserten med att stå utanför och vänta på att bli insläppt. Men va fan. Bra var det iaf.

Nu är det bara att vänta in augusti och Stockholm Music & Arts. Måste bestämma mig för hur mycket jag är villig att betala för en biljett nu när det är slutsålt.

Iaf, glömde kameran men har några bilder från mobilen iaf. Håll till godo!

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Annonser

Hultsfredsfestivalen.

13 Jun

Imorgon ska jag dit. Det har varit stående sen jag var 10-11 år.

Under min tonårstid var det höjdpunkten på hela året. Enda gången det var värt nånting alls att bo i det där lilla jävla samhället. Då vaknade hela stället upp och människor som kändes som jag kom dit. Jag har varit på några av de bästa konserterna i mitt liv där. The Ark och Håkan efter varandra på Hawaii en fantastiskt solig dag 2001, The Hives en regnig natt på Pampas nåt år innan de var för stora för att inte spela på största scenen, Radiohead, bob hund osv osv. Det var också där jag träffade och pratade med både The Ark och Håkan. Darrade och fick ur mig ”Ni är så jävla bra!!!” när jag egentligen ville säga ”Ni förändrade mitt liv”.

Jag har hånglat med söta poppojkar, fått blåmärken av kravallstaket, druckit, blivit bestulen på både ny mobil och kamera, sovit i nån helt annans tält än mitt eget, dansat ut natten i danstälten som fanns nere vid udden, sovit i en bil med en kille jag var kär i som alls inte var kär i mig, haft de bästa campen, klivit i bajs, haft pandafluffigt hår och kramats med främlingar.

Jag älskar festivalen, för det är så vi som kommer därifrån säger. När Rockparty gick i konkurs blev jag så väldigt ledsen. Efter att ha fått distans till stället så har det istället blivit min hemstad. Det finns så mycket skit på det där stället, så mycket inskränkta människor, men det fanns också en anda, nåt att vara stolt över, en kärlek till musiken. Som försvann. Som dog. Inte för att jag tycker att Rockparty skötte festivalen så bra de sista åren, men ändå.
Sen kom tyskarna och festivalen förra året gav lite nytt hopp. Fantastiska band, alldeles för lite folk. Det var så sorgligt att se. Dessutom regnade det hela tiden och ja, det var inte som vanligt. Jag hade roligt ändå men jag började ge upp hoppet lite.
I år har de sålt fler biljetter, har en fantastisk line up och det känns som den kanske kommer fortsätta leva iaf.

Jag sörjer att Mumford & Sons ställt in, men jag är ändå så jävla pepp!

Jag tycker det är tråkigt att av det gamla gänget som alltid gick är vi bara två kvar, men fan vad fint det ska bli ändå!

Pepp!

Lite blandade bilder. Från 2007 och framåt. Äldre har jag inte i digitalt format. XD

Student.

8 Jun

Står och väntar på tåget för att åka ner till Hultsfred och gå på Martins systers student. Det var länge sen jag var på student, senast var väl när lillebror tog studenten.

Det är nåt speciellt med studenten. En sån jävla fest. Att ha kommit igenom hela grundskolan och börja ta sina egna steg med jobb eller vidare utbildningar och flytt.

Det är nu sju år sen jag tog studenten. Sju år. Tänk att det är så länge sen. Jag har hunnit med en hel del, upptäckt vad teatern betyder för mig, bott på olika platser bland annat Tokyo, startat ett företag, fått en anställning, träffat fantastiska vänner, hållt kontakten med gamla, haft ett kasst förhållande, har ett fint..

Jag kan bli så stressad över allt jag vill göra, allt som är kvar men egentligen är jag inte oroad. Jag vet att jag kommer ta mig dit jag vill och även om jag just nu inte har nån klar riktning så kommer jag dit.

”Man kan inte lära gamla hundar att sitta.”

6 Jun

Jag hade en lärare senast jag pluggade. En kvinna som är jävligt stark och påstridig och inte ber om ursäkt för sig själv alls. Hon är en jävligt kompetent och inspirerande lärare.
Därför blev jag så förvånad när vi, om det var klassen eller vi i TH pratade feminism och hon berättade om när hon varit i en närodlat-butik på orten och mannen som jobbade där plockade ner hennes potatis/morötter vad-det-nu-var åt henne för att hon inte skulle ”smutsa ner sina fina händer”. Hon säger då att han bara ville vara snäll att han inte ser på det som vi gör och hon sa ingenting och lät honom göra det. Hon menade att det inte går ätt lära gamla hundar att sitta. Sen började hon påstå att den ”delen” av den feministiska kampen inte är något hon/vi kan kämpa för utan att det är nästa generation som får ta det. Att det liksom är för sent för vissa saker. En idé som jag tycker är helt uppåt väggarna och jag förstår inte hur hon av alla människor kunde göra de uttalandena.

Det är ju helt absurt att vi ska acceptera att behandlas som delikata små blommor för att vi är fittbärande personer om den som behandlar oss så är en äldre man! Nej, jag tror inte att han menade något illa och det tror jag inte att människor i allmänhet gör när de på olika sätt utgår ifrån könsroller när de bemöter andra i sin vardag. Men det betyder inte att det är okej att bara le och ta det. Vi måste hela tiden ifrågasätta varandra och sånt som vi ser som fel i samhället och idén om att det finns nån slags åldersgräns för när folk kan ta till sig nya åsikter är helt galen. Äldre människor (nu använder jag termen väldigt löst) är inte dumma i huvudet. De kan tänka själva och fundera över sina handlingar. Kanske skulle den här mannen inte ha tagit till sig någonting en sagt, kanske skulle han bara skakat på huvudet och sagt nåt nedlåtande om rabiata feminister, kanske det skulle varit helt bortkastat att säga nåt. Det viktiga är att vi alltid har rätten att säga ifrån vare sig det gäller skräniga småpojkar som skriker glåpord efter en eller äldre, artiga män som bara vill vara snälla.

Mer TV.

5 Jun

Jag hade egentligen tänkt att prata mer TV än Firefly i förra inlägget men när jag youtubade klipp fastnade jag och plötsligt var klockan alldeles för sent. Så låt mig fortsätta idag istället.

Tänkte börja med Doctor Who.

Naturligtvis spoiler-varning!

Jag är nu på säsong 8 från 1971. Jag har kommit till tredje doktorn och färgbild. Det är inte heller några fler kasserade avsnitt så jag slipper sitta och antingen titta på ihopklipp av foton eller läsa manus för att komma igenom avsnitten.
Jag ska väl erkänna att jag inte alltid har min fulla uppmärksamhet på TV:n när jag tittar. Doctor Who har liksom blivit någonting jag ska ta mig igenom, alla 26 säsonger plus filmen så det är inte alltid jag är helt med. Men det har blivit lite skillnad nu när hälften av avsnitten inte är i form av stillbilder. Dessutom har säsongerna blivit kortare i och med säsong sju och tredje doktorn. Säsong sex hade 44 avsnitt och säsong sju 25.

Hur som helst. Tredje doktorn påminner mer om första doktorn än andra till utseendet. Han går klädd i cape och rör sig graciöst. Premisserna för serien har ändrats en hel del till säsong sju. Han har nämligen straffats för att han lägger sig i andra planeters angelägenheter genom att bli förpassad i exil till 70-talets Storbritannien. Där arbetar han tillsammans med UNIT som är nån form av militär styrka som arbetar för nationens (jordens?) säkerhet med stöd från FN.

Det blir i alla fall intressant att se vad som händer när han inte åker iväg i sin TARDIS hela tiden utan är satt i en viss tid. Han arbetar hela tiden för att få TARDISen att fungera, men än så länge är han på jorden och kämpar på.

I säsong åtta får vi för första gången träffa på The Master. Han är verkligen en helt annan än den halvgalna och väldigt farliga The Master i nya Who. Tänk alla Evil Masterminds i en och samma person, där har vi honom!

Än så länge har jag stött på tre nya ”companions” till den tredje doktorn.

Liz Shaw och Brigadier Lethbridge-Stewart är de första vi möter. Brigadieren har träffat på andra doktorn tidigare och han anses tydligen inte riktigt vara en companion men faktum är att han varit del av alla avsnitt sen tredje doktorn dök upp, så jag skulle ändå kalla honom en companion. Han sköter UNIT och arbetar därför väldigt nära med doktorn. Han har också en imponerande mustasch.

Liz Shaw är en vetenskapskvinna och civil rådgivare till UNIT när brigaderen för ihop henne med doktorn. Jag gillar henne. Jag tycker att hon är den största behållningen med säsong sju. Hon är allmänt oimponerad av doktorns tidvis barnsliga uppträdande och även om hon jobbar som en form av assistent till doktorn är hon sin egen och jävligt smart och självsäker och jag känner att de kvinnliga karaktärerna verkligen behövs i den här serien.
Vi har kommit en bit från de skrikande kvinnliga följeslagarna i tidigare säsonger som behöver räddas gång på gång.

Nu har jag precis kommit till den tredje följeslagaren Jo Grant. Jag har inte riktigt fått något grepp om henne ännu. Jag var så väldigt förtjust i Liz och jag tycker att Jo är alldeles för grå och undergiven. Jag får liksom ingen känsla av henne, hon är mest ganska vän och godhjärtad och vill hjälpa konstant. Helt enkelt lite för stereotyp för min smak. Tydligen så är hon doktorns companion en ganska lång tid så jag hoppas att hon kommer fram som lite mer än så framöver.

Jag märker att det blir lite svårt att säga vad jag tycker om gamla Who nu för det är så många säsonger jag inte pratat om, har ju varit tre säsonger med andra doktorn innan dessutom.

Jag tror jag återkommer när den här säsongen är slut och analyserar lite vid varje ny säsong istället!

Så ja, varsågoda, en liten genomgång av karaktärer. XD

Dags att prata TV!

5 Jun

Jag har inte pratat TV på länge här så jag tänkte att det var dags nu!
Den senaste tiden har jag tittat på lite amerikanskt, lite brittiskt och lite japanskt.

Vi kan ju börja med Firefly och påföljande film Serenity.

Små spoilers!

Skrivna och regisserade av Joss Whedon. Jag älskar Joss Whedon. Har du skapat Buffy förtjänar du att bli älskad, så enkelt är det.

Jag och Martin började kolla på Firefly för ganska länge sen nu men jag kom inte riktigt in i den från början. Vet verkligen inte varför för nu har vi slukat resten av serien. Den enda lilla ynka säsongen som vi fick. Helt överjävligt att den bara fick en säsong.

Det jag älskar med Whedon är att han blandar fantastisk humor med action och drama. Han har ett sätt att skriva sina karaktärer som gör dom trovärdiga. Han spelar på stereotyper och gör dom till nåt helt annat och han är en jävla fantastisk historieberättare.
Det är en skam att serien lades ner redan efter en säsong. I sista avsnittet var det tusen lösa trådar. Första säsongen på en sån serie är ju liksom bara uppvärmningen där du lär känna karaktärerna och får glimtar av allt som är gömt under ytan.
Det kom en film som nystade ut många frågor men jag kan inte låta bli att känna sorg över hur episkt det där slutet hade varit efter sex, sju säsonger av uppbyggnad. Filmen var även den fantastisk såklart och jag skrattade och hade tårar i ögonen om vart annat. Jag älskar att allting inte alltid blir bra till slut. Att vissa saker skiter sig och att se karaktärerna hantera det.

”The Body” från säsong fem av Buffy är ett jävla mästerverk och i Firefly och Serenity får vi en liten smak av vad Whedon kan göra.

Jag ger Firefly och Serenity fem geléhallon av fem möjliga!

Och inte kan vi prata om Firefly utan att ta lite citat ur serien och filmen!

River alltså. Hon är så jävla fantastisk! ♥

Mer prat om TV kommer framöver.

Födelsedag.

1 Jun

Jag fyller år imorgon. 26 år. Fyra år kvar till 30. Det är så märkligt för samtidigt som jag tror att jag fortfarande är 21 så är jag inte alls samma person som jag var då.
Sen märks det på omvärlden att jag är lite äldre nu. Andra förväntningar på vad jag borde göra och vilja. Ibland blir jag så stressad av det där. Borde inte jag plötsligt börja längta efter barn och köpa hus och utbilda mig till nåt jag får en säker anställning som?
Sen blir jag förbannad för det vill jag ju inte alls!
Det är så sjukt hur allt ligger på ålder, för gammal för det ena och för ung för det andra.
Vem fan har bestämt det?

Nej du tack!

Jag tänker fira 26 år med glädje och tårta utan några som helst krav!