Jag vill ha pelargoner i mina fönster, kanske mest i köket.
Jag vill få in en rutin av tidiga, långsamma mornar med en bok och radion på i bakgrunden.
Jag vill göra nånting riktigt bra av den här utställningen vi ska göra nu. Videoloop och ljudslinga är vad som krävs. Jag kan ingenting om att filma och redigera och spela in ljud men jag tänker att det blir bra ändå. Mest ser jag fram emot att få vara kreativ.
Mitt kök. Jag älskar hur ljuset är därinne på eftermiddagarna nu. Solen och färgerna. Alla mina fantastiska plåtsaker från 60-talet.
Min hall har tantlampor och nördiga tavlor och min Eito-hylla. Många av sakerna är gömd i skåpet under men lite goods och skivor och dvder står framme.
TV- och musikhörnan har affischer från min tonårstid. Jag har precis satt upp två printar i hallen vid dörren och den tredje står inramad på basgrejen. På bordet står egentligen gamla tulpaner nedklippta och fina.
På öppna spisen står en fittmålarbok och tändstickor som Martins farmor sparat. En fantastisk Alice från underlandet-bok med fina illustrationer som jag tog från biblioteket i Skinnskatteberg när skolan skulle flytta och inte längre ha ett bibliotek. Många av böckerna i bokhyllan är också därifrån tillsammans med riktiga tungviktare, fantasy, Murakami och mina absoluta favoritböcker och några deckare som jag inte tror att varken jag eller Martin nånsin kommer läsa.
I utrymmet bakom soffan har en av 50-talsfåtöljerna också från Martins farmor hamnat tillsammans med ett litet bord och en serveringsvagn. I sovrummet står min fantastiska lilla sekretär, just nu med min samling av solglasögon utspridda över bordet efter att jag skulle välja ett par innan jag gick till skolan idag. En liten my little pony från min uppväxt har också hittat dit. Tanken är att alla ponisar jag har ska få flytta hem hit när vi rensar på vinden hemma i Vena nån gång i vår.
Mitt hem. Jag älskar det så mycket. Det är så skönt att det ser ut ungefär som vi vill att det ska se ut. Vi har undan för undan bytt ut våra Ikea-möbler till secondhand-fynd och arvegods och medan en trea eller fyra vore det optimala för att kunna ha ett eller ett varsitt kontor och slippa datorer i sovrummet är jag inte intresserad av att leta efter en ny lägenhet. Det finns fortfarande projekt att ta tag i, kanske främst att ringa och skälla på vaktmästaren för att ingen kommit och tagit bort den där hemska fototapeten, men i det stora hela är jag så nöjd och jag älskar känslan av hemma när jag kliver innanför dörren.
Ingen har väl missat nazistattacken på feminister på åttonde mars i Malmö och hakkorsen sprayade på skolor i Stockholm. Jag har ärligt inte läst mycket om det, ett par blogginlägg och kritik på twitter mot SVT för deras missvisande rapportering och regeringens tystnad.
Jag har helt enkelt inte riktigt orkat ta in det. Knivar, livshotande skador, koma. Showan har tidigare hängts ut på en hemsida tillhörande svenskarnas parti för sitt arbete i Fotbollssupportrar mot homofobi. Hatet är så starkt. Det är så jävla skrämmande. Jag tänker på framstående feminister idag. Jag tänker på om Fi kommer in i riksdagen och den hotbild som kommer finnas kring deras liv isf.
Samtidigt som uttalade nazister hoppar på feminister och det talas om ”bråk” istället för ”attentat”.
Ibland blir jag så trött. Trött på att vara rädd, trött på att peppen så lätt får ett knytnävsslag. Vi feminister ses som ett hot av de högerextrema grupperna och det våld som sker mot rörelsen tonas ner och bemöts med tystnad. Det är skrämmande.
Men det viktiga är att aldrig sluta kämpa. Om vi tystas av rädsla kommer de ha vunnit. De nazistiska svinen som stack knivar i människor på den kampens dag som åttonde mars är.
På onsdag går jag på stöddemo här i Norrköping och jag hoppas att många går eller har gått på de som arrangeras runt om i landet. Vi behöver visa vårt stöd, vi behöver visa att vi inte backar och vi behöver fortsätta göra oss hörda!
Det händer så jävla mycket coola grejer runt om i Sverige idag! Demonstrationer, föreläsningar, fester. Jag kommer dock inte göra nåt aktivistiskt idag då jag är i Småland och ska på bröllopsfest men jag ville ändå säga nånting denna dag.
Feminismen har hjälpt mig så mycket. Den har gjort att jag sett strukturer som förtrycker mig och den har gjort att jag sett strukturer som gör att jag förtrycker andra.
Den har gjort mig starkare. Den har gjort mig förbannad och den har gjort mig redo för kamp!
Vindarna vänder och fler och fler kallar sig för feminister igen. Vi är i början på en ny våg och jag tror att det här är året feministerna kommer in i riksdagen.
Men hur det än blir med det så växer vi oss starkare och hårdare och tillsammans förändrar vi världen!
Tack feminismen! Tack alla feminister som kämpar varje dag för en bättre värld! Vi kommer aldrig lägga oss och vi kommer alltid finnas där för varandra!
Det bästa med att komma hem till Vena är tystnaden. Jag kliver ut ur bilen och det första jag hör är hur tyst det är.
Att bo på Kungsgatan betyder konstant ljud av bilar och människor. Här är det vinden och ljudet av linor som slår mot flaggstänger.
Jag gillart.
Jag tycker det blir så jobbigt att ha ett så deprimerande inlägg som det förra överst på sidan. Så här kommer ett annat.
Jag är påväg ner till Smålandet nu. Skulle egentligen ha åkt tidigare men somnade efter att ha varit uppe hela natten. Så nu fungerar jag på lite sömn och ingen mat. Lyckat det där.
Hur som helst ska jag på bröllopsfest imorgon. De gifte sig förra året men har festen nu. Ser verkligen fram emot att klä upp mig, ta på mig blingiga smycken och bara dansa och ha roligt med ett gäng vänner.
Det var länge sen jag var på nån form av fest så yay!
Jag tänker på smalhetsnormer och hur många unga kvinnor idag verkar ersätta bantning med träning och medan jag tror att det är en i grunden sundare inställning till sin kropp än att svälta sig så blir jag så jävla oroad. Som hur nån blir äcklad av bilder på sig själv innan hon började träna. Äcklad. Och jag tänker först fortsätta den meningen med att hon var smal innan. Fast det egentligen inte spelar nån som helst roll.
Men det handlar om mina egna spöken. Om att leva i det här samhället och vara tjock. Hur jag ska fika med en vän jag inte träffat på två år nästa vecka och det första jag tänker på är att jag gått upp så mycket sen dess och vad ska han tänka om mig? Det är det första, inte kul att ses eller intressant att höra vad han haft för sig, eller kul att umgås med nån mer.
Nej jag tänker på mina kilon och jag blir så förbannad på mig själv. Det ligger så mycket skam under det där tänket. Så många år av skam för min kropp och jag hatar det.
Jag hatar att jag trots att jag för det mesta skiter i min storlek och att jag nästan alltid gillar min kropp ändå har den och dess ”fel” som första tanke i såna här situationer.
Jag är så jävla trött på alla de mindervärdeskomplex jag inte verkar kunna jobba mig helt ut från hur mycket starkare jag än blir i mig själv.
Jag hatar att det triggar så jävla mycket skit hos mig själv att följa vänner som tränar på ställen som instagram. Det gör att jag känner mig så jävla svag och så jävla förankrad i nåt jävla självhat som verkar finnas där nånstans under ytan hur jag än tror att jag växt.
Och det är så jävla störande för jag är egentligen så jävla nöjd med mig själv. Kanske till och med på gränsen till att vara arrogant. Jag tycker liksom själv att jag är jävligt smart, en bra vän, rolig som fan och har en sjuhelvetes smak. Jag tycker om mig själv. Även de inte så fina sidorna, som min benägenhet att alltid ta väldigt mycket plats hela tiden.
Det är en enda stor motsägelse, min självkärlek och mitt självhat och jag är så jävla trött på att det där fula alltid kommer tillbaka, hur lång tid det än kan ta emellan gångerna. Jag är så förbannad på att mitt självhat handlar om något så ytligt som mitt utseende.
Men mest är jag förbannad på att det här jävla samhället har lärt mig att hata mig själv. Jag är förbannad på att vi stod i tjejernas omklädningsrum på mellanstadiet och ägnade oss åt att säga att vi var så jävla tjocka för att sen försäkra varandra om att vi inte var det gång på gång på gång i en inlärning av vårt eget hat mot våra kroppar.
Jag har en liten flicka i mitt liv nu, min fantastiska lilla brorsdotter. När jag tänker på att hon också kommer att lära sig att hata sig själv vill jag bara gråta. Jag tänker på hur jag inte någonsin ska prata kroppar i form av utseende eller vikt med henne. Men så tänker jag på att det ändå inte kommer hjälpa för hon lever också i det här jävla samhället och hon kommer också börja hata sig själv och jag kan bara hoppas att hon bara utvecklar ett ”lagom” självhat och inte blir besatt av den och blir sjuk av det. Jag kan bara tänka att jag iallafall ska bli en förebild för henne. Jag ska alltid låtsas som att jag alltid älskar mig själv när jag är med henne. Jag ska visa att allt det där samhället kommer försöka lära henne inte är sant. Att det inte behöver vara sant. Kanske kommer jag äntligen sluta hata mig själv om jag låtsas tillräckligt bra.
Therese 