Arkiv | november, 2011

Sista dagen i paradiset.

30 Nov

Idag är min sista dag som rökare. Bestämde mig för kanske en månad sen. Jag har rökt sen jag var runt 16 år. Men jag hade lovat mig själv att faktiskt sluta när jag fyllt 25 och nu har jag gjort det för länge sen och det är  verkligen dags!
Men jag älskar att röka. Det finns så många sammanhang där det är galet gott. Vid första glaset vin, med en kopp te, när en har haft det stressigt. Det är även en social grej. När du kommer till ett nytt ställe blir det alltid så att en börjar prata i rökpausen och det blir som en egen liten rökaregemenskap.
Sen finns det massa saker jag hatar med att vara rökare. Jag är konstant slemmig i halsen, det kostar hur mycket pengar som helst, förr eller senare kommer jag få en massa problem av min rökning, jag är slav under ett beroende. Det sista är kanske det värsta. Jag blir sur, gnällig, lättretlig och allmänt otrevlig när jag inte får röka. Jag kan inte sluta tänka på cigg när jag inte har några och det förstör verkligen min dag.

Jag har försökt sluta en massa gånger tidigare. Två gånger har väl verkligen på allvar och då rökte jag inte på sådär 2-3 månader. Så vad ska jag göra nu för att det inte ska bli samma sak? Först och främst så ska jag ge mig en jävla massa beröm och belöningar för att jag inte röker och sen ska jag lägga undan alla pengar som skulle ha gått till cigg och spara dom till en digital systemkamera. Allt för att peppa mig lite.

Idag röker jag lucky strike (måste på nåt vis suga i min 19 cigg idag,men men) och njuter av vartenda bloss. Ikväll blir det en sista cigg på balkongen med en kopp te och bra musik i öronen.

Önska mig lycka till!

Annonser

Dag 1 av TV!

29 Nov

Day 01- A show that should have never been canceled

Mitt så kallade liv

Photobucket

Det här är en av de första TV-serierna jag blev riktigt fast i. Jag såg den första gången när jag var kanske 10-12 år och såg hela serien nån gång på högstadiet. Grejen med den här serien är att den tar ungdomars liv och problem på allvar. Allt det där som är så livsviktigt då. Alla känslor, all utveckling, allting som händer i ens liv i den åldern.
Det som också fascinerade mig i serien var att se föräldrarna och alla konflikter de hade utanför barnen. När jag såg den här serien började jag fundera över vad mina föräldrar pratade om bara de två, när ingen annan lyssnade. Det hade liksom aldrig slagit mig förut att de hade massa känslor och tankar och svårigheter som jag inte visste nånting om. Inte så smart, jag vet, men jag var en väldigt egocentrerad människa både som barn och tonåring. XD
Det var 19 avsnitt av genialt skrivande, skådespelande och regiserande.
Serien har ett väldigt abrupt slut, allting hänger i luften och en vet inte vad som kommer att hända. Jag skulle ha älskat att se en säsong till, eller fler av den här fantastiska serien. Nu när jag läser lite så var tydligen Claire Danes inte särskilt sugen på en andra säsong och vem vet hur det hade blivit utan henne eller med henne utan att vilja göra det egentligen. Men mitt hjärta vill bara ha mer och mer och mer av den här serien!
Kärlek!

Här följer ett helt briljant klipp från serien. Det är Angelas och Jordans första kyss och är en av de absolut bästa film/tv-kyssarna nånsin. Jag blir förälskad i Jordan/Jared Leto på nytt varje gång jag ser det här klippet.

Så ja, har ni inte sett den här serien så gör för tusan det!

TV! TV! TV!

29 Nov

Familjen Toads blogg las det upp en lista som jag är väldigt pepp på att också göra. 30 dagars prat om TV. Kan det bli bättre?

sÅ, här är listan! Första dagen kommer strax!

Day 01- A show that should have never been canceled

Day 02 – A show that you wish more people were watching

Day 03 – Your favorite new show (aired this t.v season)

Day 04 – Your favorite show ever

Day 05 – A show you hate

Day 06 – Favorite episode of your favorite t.v show

Day 07 – Least favorite episode of your favorite t.v show

Day 08 – A show everyone should watch

Day 09 – Best scene ever

Day 10 – A show you thought you wouldn’t like but ended up loving

Day 11 – A show that disappointed you

Day 12 – An episode you’ve watched more than 5 times

Day 13 – Favorite childhood show

Day 14 – Favorite male character

Day 15 – Favorite female character

Day 16 – Your guilty pleasure show

Day 17 – Favorite mini series

Day 18 – Favorite title sequence

Day 19 – Best t.v show cast

Day 20 – Favorite kiss

Day 21 – Favorite ship

Day 22 – Favorite series finale

Day 23 – Most annoying character

Day 24 – Best quote

Day 25 – A show you plan on watching (old or new)

Day 26 – OMG WTF? Season finale

Day 27 – Best pilot episode

Day 28 – First t.v show obsession

Day 29 – Current t.v show obsession

Day 30 – Saddest character death

Likasinnade i Linköpingstrakten sökes! XD

25 Nov

Jag blir bara så himla trött ibland.

Jag har länge varit omgiven av medvetna människor, som är pålästa och som delar mina åsikter vad gäller jämställdhet och det patriarkat vi lever i. Jag har helt enkelt haft som en trygg sfär där jag inte behöver stöta på särskilt mycket idioter i form av antifeminister eller ”jämställdister” som skriar om hur män blir förtryckta för att.. ja jag vet inte vad.

Nu lever jag inte i den miljön längre. Jag är inte heller i en miljö full av antifeminister, men jag saknar att ha medvetna människor omkring mig. Människor jag kan diskutera saker som händer ur ett feministiskt perspektiv och inte behöver ta på mig rollen som ”utbildare” utan bara kan diskutera och bli förbannad tillsammans med folk.
Det är klart att det är bra att diskutera med inte-än-inbitna-feminister och sätta igång nya tankegångar hos folk, jag är stolt och glad över att jag kan göra det. Men ibland vill jag inte ha det, bara kunna prata om det.

Det är så svårt att hela tiden också ta striden, att ifrågasätta varje gång någon påstår att kvinnor och män helt enkelt är födda med olika egenskaper, kvinnor är mer omhändertagande och män tar för sig mer, redan som barn.
Att kvinnor tjänar sämre än män är för att de väljer lågavlönade yrken. Punkt. Ingenting är nånsin så enkelt. Och jag tycker det är så märkligt att alla kan hålla med om att familjen vi växte upp i, människorna vi mött och lärt känna, resorna vi gjort, upplevelserna vi haft, allt sånt har format vilka vi är som människor. Allt annat formar oss, men inte de förväntningar vi har på oss och det vi lär oss att vara utifrån våra kön redan från att vi är bebisar. Det påverkar oss inte alls. Det är biologi.
De enda som annars pratar biologi på detta viset, som pratar om hur biologi är förklaringen till olikheter i personlighet är rasisterna. Där är det en absolut sanning att människor av olika ”ras” har olika egenskaper. Vi andra slår bakut vid sådana uttalanden, men när vi byter ordet ras mot kön är det plötsligt inget konstigt.
Jag förstår bara inte hur folk kan tänka så.
Seriöst. Vad i helvete?!

Jag försöker att hitta feministiska nätverk här i Linköping, men det enda jag hittar är att F! har en avdelning här med en hemsida som inte blivit uppdaterad sen innan valet och en grupp för feminister på universitetet. Alltså måste jag börja plugga för att kunna diskutera feminism med likasinnade i den här stan. Hjälp!!

Det är bara svårt helt enkelt, att inse att världen inte är så medveten som jag tror. Att inte 8 av 10 är medvetna om det kvinnoförtryck vi lever i utan typ 2 av 10.

Jag skulle skriva om reaktioner på att SCUM-manifestet satts upp på Turteatern i Stockholm, men det här blev visst nåt annat. Igen.

Ensam hemma.

12 Nov

Jag har hela helgen för mig själv i lägenheten. Martin for till Vimmerby och jag sitter här och gör mest ingenting. Det händer så sällan att jag är ensam hemma. Tidigare har jag ju bott i kollektiv och på internat och du är aldrig själv då.
Det är väldigt skönt att bara sitta och inte ha nån omkring sig. Inte att jag alltid vill ha det så men såhär ibland. Det perfekta hade varit om jag också hade varit ledig. Men icke. Idag jobbar jag 16-21 och imorgon 14-21. Vilket i alla fall betyder sovmorgon och då känner mig halvt om halvt ledig. XD

Jag har spenderat mycket av min lediga tid de senaste dagarna med att titta på Doctor Who. Jag blev klar med den senaste säsongen och tänkte då att jamen varför inte börja från början. Den har ju bara gått i 26 säsonger innan. XD Så jag har börjat på första säsongen.
Det är intressant att se den från början. Första säsongen började 1963.
Det är fantastiskt roligt med alla miljöer, särskilt eftersom allt hittills, förutom första delen av allra första säsongen verkligen har utspelat sig i rymden. I de nya avsnitten är det väldigt mycket som utspelar sig på jorden, men här har det än så länge har det mest varit i rymden.

Det mest intressanta hittills är såklart doktorn.
Photobucket
För det första är han gammal. Mina doktorer, nine, ten och eleven har alla varit unga.
Sen är det intressant att han när han reser aldrig har för avsikt att hjälpa de utsatta han och hans följeslagare stöter på. I nya DW är det det han gör, hjälper folk, räddar världen. Här har han inget intresse av det utan gör det av helt själviska anledningar. Och hans ålder gör också att han är väldigt svag, han blir lätt trött och måste ha hjälp från andra, det händer inte heller i nya doktorn, i alla fall inte på det viset. Det har ju förstås att göra med hans kropps ålder här, men det är ändå intressant att se.
Det ska bli spännande att se hur doktorn utvecklas till den karaktär han är i dagens DW, den här omtänksamma personen som aldrig vill ta till vapen och är allmänt godhjärtad.

Så, hans companions. De allra första, består av hans barnbarn och två av hennes lärare.
Photobucket
Barbara, längst till vänster, i mitten barnbarnet Susan och längst till höger andra läraren, Ian.
Och här kan vi sannerligen tala könsstereotyper och det som gör att jag inte är så förtjust i första serien som jag skulle kunna vara.
Ian är värsta manly!man-superhjälte-beskyddaren. Det är han som tar ledningen hela tiden, han som bestämmer vad som ska göras och han som tar hand om alla.
Barbara är väldigt omhändertagande, gör rent sår om nån har fått nåt sånt och kramar om Susan när hon är rädd. Skriker väldigt högt såfort hon ser nåt läskigt.
Susan, en time lord precis som doktorn. Hon är smart, men det hon gör mest är att bli rädd såfort nånting händer, trots att hon borde vara van vid att stöta på massa olika faror på sina resor med doktorn.

Jag är ärligt talat ganska trött på alla dessa gälla kvinnoskrik som kommer X antal gånger per avsnitt. XD

En annan intressant grej är att vissa av avsnitten inte finns längre. Jag citerar wikipedia ”They were wiped (or ”junked”) by the BBC during the 1960s and 1970s for economic and space-saving reasons.” Smart där. I alla fall, jag har suttit och tittat på en hel episod (upplägget är att en episod är mellan 3 och 6 avsnitt långa) utan att egentligen se den utan titta på foton med text om vad som händer och lyssna på ljudet. Ganska märkligt. XD

Men ja, det jag kan säga hittills är att första serien är rolig att se trots att mitt feministhjärta vill dö lite ibland.

Nu blev det plötsligt ganska bråttom att göra sig iordning till jobbet.

Det här med skönhetsideal.

9 Nov

Så, det är No Shave November och män har på olika ställen pratat om hur det bara handlar om dom och att vi kvinnor inte ska få för oss att göra samma sak.
Den fantastiska Lady Dahmer kom med en motreaktion på twitter där hon uppmanade alla kvinnor att lägga ner rakhyvlarna i en månad. Naturligtvis följde det en jävla massa uttalanden om att det är äckligt med hår och att kvinnor väl inte behöver ”förstöra sitt yttre” och annat gulligt.

Såklart ska alla göra precis som de vill. Men hur många frågar sig vad anledningen till att de rakar sig är? Jag minns inte när jag började raka mig. Jag tror i alla fall att jag började med under armarna och sen blev det då benen. Och det var liksom så självklart för mig. Som att en börjar använda mensskydd när en får mens, när du börjar få hår under armar och grövre på benen, då rakar du dom.
Men skillnaden är ju att det inte är en naturlig del. Vi kvinnor får lära oss att plocka bort och lägga till för att bli accepterade. Håret ska bort, sminket ska på, brösten ska pushas, magen ska tas in. Allt det där.

Jag vet inte riktigt när jag slutade raka benen. Jag har aldrig varit särskilt noggrann med det, helt enkelt för att jag alltid har varit lite för slö. Minns en gång i högstadiet när jag hade strumpbyxor på mig och håren liksom stack ut ur dom och en kille i min klass utbrister nåt i stil med ”Men fan va äcklig du är! Raka benen för fan!” Jag svarade väl nåt spydigt, men jag tyckte det var så jävla pinsamt! Min slöhet vad gäller mitt rakande har alltid känts lite pinsamt och jag har haft nån slags vag skuldkänsla för att jag inte gör det som jag ska.

Jag blir så förbannad! År av att känna mig obekväm och självmedveten bara för att jag vet att det kan synas att jag har orakade ben. Det är ju absurt!
Jag blir förbannad för att det här samhället har lärt mig att jag ska skämmas när jag inte är tillräckligt ”kvinnlig” inte tillräckligt ”vacker”.

Och sen min vikt. Jag har tänkt på min vikt sen mellanstadiet, minst. Jag är konstant medveten om hur jag ser ut. Jag väger mig nästan aldrig, jag vill inte veta och om jag väger mig berättar jag inte för nån hur mycket jag väger. Om jag äter sötsaker bland folk, säg som idag, tårta på jobbet, så äter jag, tar en bit till, men är så väldigt medveten om att jag gör det, plötsligt kommer tanken att de andra säkert lägger märke till hur jag äter, att de tänker att jag då inte behöver en tårtbit till.
Jag har haft perioder i mitt liv när jag har levt på ungefär ett mål mat om dagen, då jag rasat i vikt och känt mig nöjd när jag gått och lagt mig hungrig, känt mig duktig. Maten har aldrig blivit en enorm del i mitt liv, men vid de där perioderna hade det kunnat gå så fel.
Till saken hör att jag vid dessa tillfällen alltid fått kommentarer om att jag gått ner i vikt, alla positiva och jag har blivit glad av dom, känt mig bekräftad.

Och inte är det konstigt. Var är de tjocka människorna? Var får de uppmärksamhet? När överviktiga kvinnor porträtteras i populärkulturen är det aldrig dom som är huvudkaraktären, ofta är de mest en rolig sidekick. De har inget sexliv, de är inte ens intresserade av sex, de är besatta av mat och är i allmännhet ganska tragiska människor.
Överviktiga tas ifrån rätten till en personlighet, till sexlust, till att vara viktiga, de är där för att styrka huvudpersonen.

Jag håller på med teater. När jag har varit på antagningar för scenskolor har jag varit omgiven av de här kvinnorna med klassiska skådespelerske-utseenden. Ja, jag har känt mig mindervärdig runt dom. Jag minns när jag sökte i Stockholm och tittade på alla bilder på tidigare klasser och det fanns inte en enda överviktig kvinna i nån av klasserna på bilderna. Ofta finns det någon överviktig man, men inte en enda kvinna.
Och vem har sett en tjock Julia? Eller Irina? Eller vilken karaktär som helst? Ingen har sett det, min kropp gör att jag inte passar till de här rollerna. Bara min kropp. Det är ju för jävligt.

Men jag kommer framåt. Jag har lärt mig att ifrågasätta samhällets ideal och de ideal jag själv har. De här tankarna är så djupt rotade hos mig. Rakning är en sak, jag kan lätt bara låta bli att raka mig, för jag har kommit ur hela den här idén om att jag måste, jag har medvetet jobbat mig ut ur den och jag tänker göra det med resten av mitt utseende också. Men det här andra, det här med min vikt är så mycket djupare rotat och så jävla mycket svårare att komma ur. Men, jag tänker ett steg i taget. Jag är inte längre obekväm i väldigt tighta kläder, jag sitter inte längre alltid med armarna över magen så att den inte ska synas så väl och finns det inga tjocka framgångsrika skådespelerskor så får väl jag för fan se till att bli en!
Så det så.

(Mina inlägg tar ofta en helt annan vändning än vad jag först tänkt mig. Här skulle jag prata rakning. XD)

Hyllkärlek!

6 Nov

Idag har vi äntligen varit och skaffat en borrmaskin så att vi kan hänga upp mina stringhyllor på vår betongvägg i köket. Vi har borrat som tokiga idag! Martin tog de höga hålen och jag de låga. Och smack! Nu sitter det två alldeles fantastiska hyllor på vår vägg! Jag älskar dom! Och det är så fint med alla mina burkar, de kommer mycket mer till sin rätt där plus att de inte behöver ta upp allt utrymme på köksbänken.

Ta en titt på hur fint det blev!
Photobucket

Photobucket

Photobucket

Photobucket

OCH jag köpte röd hårfärg idag! Ska bli rödtott igen! Himlans pepp. Det är så himla svårt att välja hårfärg nu för tiden eftersom den jag alltid använt tidigare tagits ut sortimentet.
Men det blev dessa!
Photobucket

Ska ta och färga det där håret imorrn. 😀