Arkiv | oktober, 2014

Drömmen om en sommarstuga.

27 Okt

Sen början på sommaren har jag och Martin pratat sommarstugor. Om tre månader är Martins provanställning klar, vilket betyder fast anställning och att en får ta lån.

Vi säger att vi ska vänta, sen åker vi och tittar på tomter och nu har vi hittat ett litet torp som känns som en bra kompromiss mellan vad vi tycker är viktigt, jag vill ha ett vackert hus som är avskilt, Martin är mer intresserad av läge, helst vill han ha en sjötomt. Det här torpet är på promenadavstånd till en sjö, men avskilt och så himla fint!

image

Se på detta! Också så är det ganska billigt vilket betyder att vi kan köpa det och sen ta lite i taget som vi vill få gjort.

Det

är

dock inte lika fint framifrån, men det gör ingenting för helheten.

Det finns dock bara fem bilder så lite svårt att säga vad för skavanker och fel det kan tänkas finnas.

Men åh. Jag drömmer så mycket om den här lilla tillflyktsorten! Tänk vad fint det skulle vara. Där kan vi gå upp om mornarna och gå till sjön och bada. Ligga i gräset i trädgården och läsa. Anlägga rabatter. Syrénberså! Jag har alltid velat ha en syrénberså.
Sen med tiden när vi har vinterbonat kan en åka ut dit när en behöver komma ifrån där på vintern. En brasa i spisen och tända ljus. Kanske fira jul där?

Ni ser. Jag har redan flyttat in i mitt huvud.

Personlig moral är oväsentlig i frågan om aborträtt.

23 Okt

Få saker gör mig så förbannad som abortmotståndare.
Igår var det en, knappt bekant från min folkhögskoletid som postade en länk till nåt inlägg om

foster som känner ångest och lider och annat bullshit.
Newsflash! Foster kan inte förstå känsloförnimmelser.

Kunde inte låta bli att kommentera. Oftast låter jag sån här kvinnofientlig dynga vara och tar bort personen som vän. Det är ingen idé att prata med såna här människor, de kommer alltid hålla fast vid sin skenhelighet, de kommer alltid bry sig mer om en blodklump än en levande kvinna.
Men ibland kan jag inte låta bli. Jag kollade upp lite fakta och sen kommenterade jag.

Imorse var såklart det hela igång. En man, såklart, satte kvinnans rätt inom citationstecken och pratade nonsens om ett fosters rätt till liv och deras smärta och blablabla.

Abortmotståndares logik är så jävla bristande. Liv är alltså vid befruktning. Vid befruktning finns det ingen människa, det känner ingenting, det tänker ingenting, det är en levande organism, som mest.
Om liv är likamed chansen till liv borde att runka, att ha skyddat sex, att sterilisera sig, alltihop vara att döda ett människoliv. Det är exakt samma logik.

Men de här religiösa männen, med sitt tal om att älska människan, hatar kvinnor. De anser sig ha rätten att bestämma över en kvinnas kropp. Att kriminalisera den kvinnokropp som inte gör som de vill.

Vill du som gravid inte göra en abort pga att du anser det omöjligt att förena med din moral, gör det inte.

Men kan du inte bli gravid har du ingen talan i denna fråga. Punkt.

Aborträtt kan aldrig handla om personlig moral, det måste handla om gravidas rätt till sig själv, sin kropp och sitt mående. Din personliga moral är inte relevant. Varje gravid person ska ha rätten att göra sitt val utifrån sin livssituation och där spelar ingen annans åsikt någon roll, och det är så det måste gå till.

Också newsflash! Att förbjuda aborter betyder inte att färre aborter sker, bara att fler människor dör eller skadas pga osäkra aborter.

Mörker.

18 Okt

Såna här tider är det så svårt att stanna upp. Känslan av att hela tiden ha saker som måste göras gör att jag antingen undviker det jag ska göra och då har en känsla av måste underliggande allting, eller att jag faktiskt jobbar.

Tiden jag faktiskt jobbar är kort så den där underliggande känslan hänger med hela tiden och jag längtar efter när det här är klart. När jag kan andas lite i mig själv och bara kan få fundera och känna lite i mig själv.

Imorgon vill jag bli klar och ta en promenad runt vattnet, bara vara själv med ingenting en stund. Därför borde jag nu inte skriva om hur jag vill vara klar med allt utan bara få det gjort istället.

Men jag tycker ändå att jag kan få ha en kort liten paus nu, jag behöver den.

Hösten har slagit på nu och jag sover dåligt och vid fel tider, så jag har inte njutit av det färgsprakande utan mest känt det gråa och mörka. Det sätter åt mig hårt i år. Mörkret påverkar alltid när det kommer, men det känns extra i år. Jag vet inte varför. Kanske är det mellantiden jag är i nu. I mitten på utbildningen och så nära och så långt bort från att vara färdig.

Men jag tänker mig att jag ska njuta av det här nu. Njuta av mörkret, bunkra upp med ljus så jag kan tända vartenda ljusstake i mitt hem om kvällarna. Andas in december när den kommer med allt det där som gör det till en så fantastisk månad. Bakande och pyntande och ljus i alla fönster. Kanske jag i år kommer lyckas gå på en Lucia-konsert till och med?

Jag behöver ställa om mig från sol och varma vindar till kyla och varma kläder. Liksom medvetet ta in årstiden.

Göra det bästa av det.

Helvetesveckan.

18 Okt

Den här känslan av att ständigt vara lite efter med allt börjar bli jobbig. På måndag kl 9.00 ska hemtentan vara inne och jag ser så jävla mycket fram emot det. Att ha det gjort och kunna slappna av och påbörja projektarbetet i lite lugn takt.

Nu har jag i alla fall skrivit nästan två sidor hemtenta om alternativa familjer i Supernatural. Hallå, hur intressant? Det jobbiga är bara att jag inte överhuvudtaget har refererat vår litteratur utan bara plockat från mitt huvud och min överdrivna kunskap om den där jäkla serien. Hahaaa. I alla fall känns det roligt att skriva om och som någonting jag inte behöver hålla på att kolla upp och kolla om för att kunna skriva om. Jag kan liksom den här serien utan och innan redan. Alltid skönt. Känns lite som när vi skrev essä om Doctor Who. Älskar att föra in mitt nörderi i det skolarbete jag gör.

Oh well, dags att fortsätta hinka kaffe och skriva om SPN då.

Procrastination queen.

17 Okt

Hur Therese hanterar att prestera i något som hon inte känner sig särskilt säker på? Dra ut på det så mycket som det bara är möjligt utan att faktiskt inte göra det i tid.

I det här fallet rör det sig om en monografiuppgift, en analys av en avhandling och dess empiri och metoder. Det känns som att jag bara har ett halvt om halvt grepp om vad jag egentligen säger, men samtidigt vet jag ju egentligen att jag har ett väl utvecklat sinne för analys och även när jag lämnar in texter som jag själv känner är åt helvete får jag alltid väldigt god kritik, så alltså, jag borde bara deala och göra skiten.

Mitt problem ligger i känslan av att inte få en uppgift godkänd är lika med ett underkännande av min intelligens. Vilket ju naturligtvis är bullshit. Hindrar inte känslan för att finnas där. Sen att jag hade presterat så mycket bättre i såna här saker om jag faktiskt lagt ner all den tid jag hade avsatt för det istället för att hitta allt möjligt annat att göra, från att diska, till att laga våfflor när det inte ens är min matdag till att läsa flera kapitel fic och slösurfa på tumblr. Nehej.

Dags att ta tag i det här så jag inte är ett sömnigt vrak på seminariet jag ska infinna mig på kl. 9.15 imorgon.

Plugga plugga plugga.

13 Okt

Helgen har ägnats åt film och plugg. Jag och Martin lyckades gå på hela två filmer på årets Flimmer.

I fredags japansk-indonesiska Killers som var brutal och välspelad och obehaglig och i lördags var det schweiz, kroatisk, bosniska Cure – The life of another som var absurd, otäck och även den väldigt välspelad.
Gud vad jag älskar att gå på bio! Förstår inte varför det nästan aldrig blir av. Särskilt som vi har Cnema som visar intressanta filmer och har väldigt bra studentpriser. 50kr för en film som kårmedlem!

Annars har det varit att sova för länge och sen plugga. Känns som det är lite för mycket just nu. Har en rest sen jag var sjuk under audioveckorna som ska vara klar senast fredag, plus monografiuppgift, alltså läsa och analysera en avhandling som också ska vara inne på fredag, så en hemtenta som ska vara inne på måndag.
Jag är halvvägs in i avhandlingen och jag vet väl egentligen att jag inte behöver läsa hela grejen, men känner mig så osäker på hela uppgiften att jag vill ha ordentligt med kött på benen innan jag skriver. Hemtentan har jag inte alls börjat med, om jag har tur blir det inte en helgsyssla.
Ljudet har jag gjort en av tre minuter av en ljudslinga som jag i efterhand insåg att jag nog sparat fel så kommer förmodligen få göra om hela skiten.

Alltså känns stressen nu ganska ordentlig. Plus att vi imorgon ska ödsla tid på ett idéseminarie om våra produktioner, problemet är bara att vi i projektgruppen inte pratat ett ord om vad vi skulle vilja göra så det känns mest som tid som går förlorad. Nästa vecka ska vi pitcha vår icke-existerande idé. Så ja, ni förstår. STRESSEN!

Jag är rädd att vi ska hamna i en situation där vår grupp vill göra helt olika saker och det kommer bli massa konflikter och skit som ingen orkar med.

Nu är jag ju alltid orolig inför nya projektgrupper så jag hoppas att det kommer visa sig att allt löser sig finfint, men fan vet.

Avhandlingen jag läser är dock riktigt intressant och välskriven. Alla som har läst akademiska texter vet hur kassa att läsa 99% av dom är. Jag förstår att akademiska texter inte kan vara som skönlitteratur, det krävs tydlighet för att kunna se och analysera metoder, angreppssätt och analyser, men många akademiker verkar inte ens försöka, eller kanske tom medvetet uttrycker sig krångligt för att på så sätt minska risken för kritik av innehållet.

Men den här texten är både akademisk och läsbar!!

image

Boken jag läser heter När lesbiska blev kvinnor och alltså, ja! Såhär ska en akademisk text skrivas! ♥

In other news så har Supernatural äntligen börjat! Jag tänkte återuppta tv-bloggandet med den nya säsongen, men det kan vara så att det blir två inlägg nästa vecka om jag inte mirakulöst lyckas göra allt mitt skolarbete på extremt kort tid.

Veckan är iaf planerad i detalj och nu gäller det bara att komma i säng lite mer lagom (säger jag när jag sitter och skriver blogg kl. 01.30 när jag ska vara i skolan 9.15). XD

TV-tips!

2 Okt

Jag älskar att se på TV-serier. Det har väl inte undgått någon. När alla premiärer för hösten varit följer jag sex serier i veckan plus det jag ser utöver det som går nu, vilket i regel är tre olika serier.

Just nu tittar jag på Pushing Daisies. Tyvärr lades den här serien ner efter två säsonger så jag drar mig lite för att titta på de tre sista avsnitten och sen lämnas med så mycket ouppklarat.
Serien är visuellt alldeles fantastisk och trots att känslan är helt annorlunda än Hannibal, syns det att det är samma skapare. Bara titta på dessa miljöer!

Visst ser en likheterna?

Jag älskar sånt här! Jag får genast en så stark känsla från miljöerna. De är lite mycket, Pushing Daisies vibrerar av färg och former medan Hannibal är mörk och både naturtonad och sterilt hård. Det blir en fest för ögat helt enkelt.

Pushing Daisies och Hannibal är båda serier jag skulle rekommendera. Hannibal är inte för alla. Den är brutal och grafisk och förmodligen den enda serien som har fått mig att må fysiskt illa. Om en inte klarar av brutaliteten går det att hitta versioner bantade på scenerna med döda kroppar, det går att följa med fint i handlingen även utan dom och jag tycker det är ett bra sätt att se det konstverk som denna serien är ändå.

Pushing Daisies är rolig och tragisk och lekfull. Dialogen är rapp och berättarrösten används på ett ganska unikt sätt i denna serie. Serien handlar om Ned, som kan återuppväcka de döda genom att ta på dom, men om han rör dom igen dör de och om han låter nånting dött leva mer än en minut dör något annat. Han använder sina krafter för att hjälpa en privatdetektiv lösa mord och äger också ett pajcafé.
Ni hör ju, hur bra som helst!

Utöver Pushing Daisies ser jag och Martin nu på Battlestar Galactica. Jag är så väldigt imponerad av den här serien. Premissen är att människorna skapade robotar vid namn Cylons, de vände sig mot sina mästare, krig utbröt och Cylonerna försvann. När serien börjar attackeras människornas värld än en gång av Cylons och dödar nästan hela mänskligheten. De som finns kvar, de som hade turen att vara i rymden när attacken hände, flyr.

Vi är nu på säsong tre och hittills har det inte funnits ett enda filler-avsnitt! Det händer saker hela tiden och allt som händer för utvecklingen framåt. Serien har en enorm cast och karaktärerna utvecklas hela tiden. Serien är full av moraliska dilemman och ingenting är nånsin svartvitt. Se den här serien alltså! Somliga fnyser åt scifi men det är oftast människor som inte själva tittat på genren.

Tredje serien jag ser för tillfället är Defiance. Ännu en scifi, men här är det satt på jorden där olika folkslag från rymden lever tillsammans med människor på jorden, efter år av krig efter att utomjordingarna togs sig till jorden. Apocalyptisk och spännande. Är bara tre avsnitt in men är hittills väldigt imponerad. Plus att Julie Benz är med, Darla från Buffy och hon är alltid fantastisk!

Så sista serien jag ser nu. In the flesh. Zombieserie på nytt vis. Här har The Rising skett. Alla som dog inom ett år före The Rising återuppstod som hjärnätande zombies. Men när vi kommer in har det gått en tid och zombiearna har fångats in och medicinerats och är nu påväg tillbaka ut i samhället. De möts av misstänksamhet och våldsamhet, särskilt i den lilla engelska byn där Kieren, vår huvudperson kommer från. Det dras många paralleller till rasism, om rädslan för ”de andra, de inte som oss”. Vilket visserligen får en att tänka till, men samtidigt är väldigt problematiskt. Zombies som blivit mänskliga igen är en väldigt märklig parallell till rasifierade eftersom rädslan här är underbyggd av att dessa zombies faktiskt dödat innan. Rasism är att omänskliggöra människor utan grund.
Men, serien är fortfarande väldigt bra. Det finns en ständig känsla av hot och otrygghet som får mig att hela tiden sitta som på nålar. Det är en miniserie från BBC, så första säsongen har bara tre avsnitt medan andra har sex.
Zombiearna får smink och linser för att se mer mänskliga ut, vilket gör att de istället ser något overkliga ut, särskilt vår huvudperson.
image
Se den!