Om att romantisera.

13 Sep

Jag är väldigt nostalgiskt lagd. Jag romantiserar min dåtid konstant.
Gymnasiet med alla fester och alla vänner nära. Att springa på konserter och hångla med främlingar och sitta fast vid höften med vännerna.
Fast jag vet att jag under den här tiden hade en period när jag bråkade konstant med pappa, skar mig, åt inte mer än ett mål om dagen i månader och under en tid hade ett as till pojkvän.

Japan. Konserter och den lilla, lilla lägenheten, Maria, nya vännerna. Känslan av att kunna göra vad som helst.
Eller andra omgången med Emma. Prince of tennis-maraton och konserter och fira jul tillsammans.
Men jag kunde inte sova för att jag var så nervös över krisen och att jag aldrig hade pengar.
Och jag och Maria var sura på varann hela tiden ett tag när vi bott för länge inpå varandra.

Norberg och kollektivet. Kreativitet överallt. Inspiration och så jävla mysigt där i vårt gula hus.
Men hela TH höll på att bränna ut sig och jag flydde Norberg en månad innan jul för jag mådde så dåligt.

Men allt det där, allt det där negativa, jag vet att det fanns men allt det fina övervägde det där som var jobbigt.

Mina två senaste år dock. Känner ingen nostalgi. Alls. Visst, vi hade en fantastiskt fin lägenhet. Men näe, minns inte tillbaka med någon värme.
Det gör mig lite rädd. Två år av mitt liv bortslösat. Två år!
Tänker att jag tagit med mig nånting iaf. Att det gett mig ett driv. Aldrig hamna där igen.
Men fan, den insikten var inte värd två år.

Annonser

2 svar to “Om att romantisera.”

  1. Luinlote 2013/09/13 den 09:08 #

    Jag tror många av oss romantiserar och förskönar vad som varit. Jag gör samma sak – mitt Helvetes Jobb med Kallskänkan från helvetet också… Större delen av tiden minns jag bara det bra, de stunderna alldeles i början som VAR trevliga och roliga. Sen när jag börjar tänka ordentligt så minns jag hur jag gick gråtandes från jobbet varje dag, hur jag varje morgon stod dubbelvikt och väntade på tåget för att jag hade så ont i magen när jag skulle åka till jobbet…

    Mitt bästa beslut någonsin var att dra en chansning och sluta där.

    Du har också gjort rätt, jag vet det! Det kan komma motiga perioder, det gör det alltid, men du är stark och tar dig igenom det. Ni kommer i skolan snart börja arbeta med det du brinner för, du är fortfarande bara på första första startsträckan! ❤

    • furypi 2013/09/16 den 03:06 #

      Ja det är intressant att människan gör så jämt. Förskönar sitt förflutna.

      Jag är övertygad om att utbildningen kommer vara hur bra som helst, jag har bara mina stunder ibland. XD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: