Det här med skönhetsideal.

9 Nov

Så, det är No Shave November och män har på olika ställen pratat om hur det bara handlar om dom och att vi kvinnor inte ska få för oss att göra samma sak.
Den fantastiska Lady Dahmer kom med en motreaktion på twitter där hon uppmanade alla kvinnor att lägga ner rakhyvlarna i en månad. Naturligtvis följde det en jävla massa uttalanden om att det är äckligt med hår och att kvinnor väl inte behöver ”förstöra sitt yttre” och annat gulligt.

Såklart ska alla göra precis som de vill. Men hur många frågar sig vad anledningen till att de rakar sig är? Jag minns inte när jag började raka mig. Jag tror i alla fall att jag började med under armarna och sen blev det då benen. Och det var liksom så självklart för mig. Som att en börjar använda mensskydd när en får mens, när du börjar få hår under armar och grövre på benen, då rakar du dom.
Men skillnaden är ju att det inte är en naturlig del. Vi kvinnor får lära oss att plocka bort och lägga till för att bli accepterade. Håret ska bort, sminket ska på, brösten ska pushas, magen ska tas in. Allt det där.

Jag vet inte riktigt när jag slutade raka benen. Jag har aldrig varit särskilt noggrann med det, helt enkelt för att jag alltid har varit lite för slö. Minns en gång i högstadiet när jag hade strumpbyxor på mig och håren liksom stack ut ur dom och en kille i min klass utbrister nåt i stil med ”Men fan va äcklig du är! Raka benen för fan!” Jag svarade väl nåt spydigt, men jag tyckte det var så jävla pinsamt! Min slöhet vad gäller mitt rakande har alltid känts lite pinsamt och jag har haft nån slags vag skuldkänsla för att jag inte gör det som jag ska.

Jag blir så förbannad! År av att känna mig obekväm och självmedveten bara för att jag vet att det kan synas att jag har orakade ben. Det är ju absurt!
Jag blir förbannad för att det här samhället har lärt mig att jag ska skämmas när jag inte är tillräckligt ”kvinnlig” inte tillräckligt ”vacker”.

Och sen min vikt. Jag har tänkt på min vikt sen mellanstadiet, minst. Jag är konstant medveten om hur jag ser ut. Jag väger mig nästan aldrig, jag vill inte veta och om jag väger mig berättar jag inte för nån hur mycket jag väger. Om jag äter sötsaker bland folk, säg som idag, tårta på jobbet, så äter jag, tar en bit till, men är så väldigt medveten om att jag gör det, plötsligt kommer tanken att de andra säkert lägger märke till hur jag äter, att de tänker att jag då inte behöver en tårtbit till.
Jag har haft perioder i mitt liv när jag har levt på ungefär ett mål mat om dagen, då jag rasat i vikt och känt mig nöjd när jag gått och lagt mig hungrig, känt mig duktig. Maten har aldrig blivit en enorm del i mitt liv, men vid de där perioderna hade det kunnat gå så fel.
Till saken hör att jag vid dessa tillfällen alltid fått kommentarer om att jag gått ner i vikt, alla positiva och jag har blivit glad av dom, känt mig bekräftad.

Och inte är det konstigt. Var är de tjocka människorna? Var får de uppmärksamhet? När överviktiga kvinnor porträtteras i populärkulturen är det aldrig dom som är huvudkaraktären, ofta är de mest en rolig sidekick. De har inget sexliv, de är inte ens intresserade av sex, de är besatta av mat och är i allmännhet ganska tragiska människor.
Överviktiga tas ifrån rätten till en personlighet, till sexlust, till att vara viktiga, de är där för att styrka huvudpersonen.

Jag håller på med teater. När jag har varit på antagningar för scenskolor har jag varit omgiven av de här kvinnorna med klassiska skådespelerske-utseenden. Ja, jag har känt mig mindervärdig runt dom. Jag minns när jag sökte i Stockholm och tittade på alla bilder på tidigare klasser och det fanns inte en enda överviktig kvinna i nån av klasserna på bilderna. Ofta finns det någon överviktig man, men inte en enda kvinna.
Och vem har sett en tjock Julia? Eller Irina? Eller vilken karaktär som helst? Ingen har sett det, min kropp gör att jag inte passar till de här rollerna. Bara min kropp. Det är ju för jävligt.

Men jag kommer framåt. Jag har lärt mig att ifrågasätta samhällets ideal och de ideal jag själv har. De här tankarna är så djupt rotade hos mig. Rakning är en sak, jag kan lätt bara låta bli att raka mig, för jag har kommit ur hela den här idén om att jag måste, jag har medvetet jobbat mig ut ur den och jag tänker göra det med resten av mitt utseende också. Men det här andra, det här med min vikt är så mycket djupare rotat och så jävla mycket svårare att komma ur. Men, jag tänker ett steg i taget. Jag är inte längre obekväm i väldigt tighta kläder, jag sitter inte längre alltid med armarna över magen så att den inte ska synas så väl och finns det inga tjocka framgångsrika skådespelerskor så får väl jag för fan se till att bli en!
Så det så.

(Mina inlägg tar ofta en helt annan vändning än vad jag först tänkt mig. Här skulle jag prata rakning. XD)

Annonser

Ett svar to “Det här med skönhetsideal.”

  1. helighetsprofetior 2011/11/10 den 11:58 #

    Vilken snygg blogg Therese, och du skriver bra. Kram Lina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: