Monologfunderingar.

4 Nov

Jag sitter och funderar över min monolog.

Triggervarning för sexuella övergrepp.

 

 

 

 

 

 

 

Min monolog handlar om en ung kvinna som under hela sin uppväxt levt med sexuella övergrepp från sin pappa. Hon har under hela den här tiden normaliserat övergreppen och hur hennes pappa är och hur deras relation är så till den milda grad att hon uttalat säger (eller kommer säga, jag har inte kommit dit än) att hon inte vill ha det på nåt annat sätt. Monologen handlar om hur ett barn och senare en ung kvinna behöver övertyga sig själv om att inget hemskt har hänt henne för att kunna överleva.

Det jag funderar över är vilken rätt jag har att berätta den här historien.

I ett av de feministiska communitiesarna jag följer på LJ kom det upp en diskussion runt vaginamonologerna och Eve Enslers rätt att använda sig av alla dessa kvinnors historier. Några menade att hon inte kunde veta hur det exempelvis är att bli våldtagen av soldater under ett krig och därför inte har någon rätt att göra monologer av detta.
Jag håller egentligen inte med. Om konstnärer bara ska få utgå från egna upplevelser skulle jag som skådespelare knappt kunna spela i en enda pjäs. Det viktiga är att säga någonting med det du gör, att problematisera och ifrågasätta och beröra.
Det jag känner med min monolog är att det är ett så jävla känsligt ämne och jag kan känna att jag inte riktigt har rätt att helt på eget bevåg skriva en hel historia från mitt eget huvud och sätta upp den. Jag kan omöjligt veta hur det är att gå igenom nånting sånt.
Jag tror att jag är rädd för att jag kommer att gå upp och spela en pjäs som inte skulle få en person som upplevt incest att känna att jag behandlat ämnet på rätt sätt. Vad som är eller inte är rätt sätt vet jag inte. Kanske handlar det en hel del om att jag inte vet om känslorna och reaktionerna hos min karaktär är ”rätt”. Samtidigt är det ju helt absurt att tänka i såna termer. Det finns inget rätt sätt att hantera ett övergrepp.

Jag är helt enkelt rädd att göra någonting som inte behandlar ett så hemskt ämne med varsamhet och respekt för människor som gått igenom sådana saker.

Annonser

Ett svar to “Monologfunderingar.”

  1. Jackie 2011/11/05 den 10:13 #

    jag förstår verkligen dina frågetecken och att det kanske bromsar ditt arbete att tänka att du inte har rätt att uttala dig.

    och om jag (en av de som ”vet” hur det är) ska vara ärlig. så skulle jag verkligen bli stärkt av att någon vågar peta i skiten och faktiskt ta upp det till ytan. arbeta med det och försöka skapa en historia – som på många sätt lika gärna kan vara tagen direkt ur verkligheten.
    det är äckligt, mörkt och fasansfullt. men jag är säker på att det är viktigt att våga. oavsett egna erfarenheter eller av nyfikenhet, spänning eller för att väcka debatt.

    jag är hundra på att du kommer behandla ett sådant tungt ämne med all den respekt du kan. men samtidigt inte censurera. det finns ingen censur. och det ska inte finnas heller.

    kärlek! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: