fuck you, life.

13 Okt

Jag håller på att tänka bort och oroa bort all min självsäkerhet och skaparkraft. Jag kan inte sluta ifrågasätta mitt eget skapande.
Satt och såg en intervju med Erica Jong igår och hon pratade om sitt skrivande, att hon gör det för att hon måste. Det där som en får höra från alla sorters konstnärer. Ett måste. Ett behov av att uttrycka sig. Jaa. Jag har också ett behov, visst har jag det, men är det ett kall? Kanske inte? Men det finns ju inget annat jag känner för så som jag känner för teatern. Inget annat som ger mig så mycket som när jag står på den där scenen som den där personen och säger någonting, får människor att känna. Det är det finaste och det viktigaste jag gjort, nånsin. Men samtidigt, vad fan håller jag på med?
Jag går här på mitt jobb och ska på nåt sätt hinna arbeta med att skriva monolog. Vart mitt samarbete tagit vägen vet jag inte heller, så jag vet inte var den kommer leda nånstans om helvetet nånsin blir klart.

Jag sitter och försöker arbeta, försöker utveckla min idé och jag står bara och stampar och överkritiserar allt jag skriver.

Vad fan har hänt med den stilla skaparglädjen? Den där som tar mig längre och framåt? Jag gräver ett djupare och djupare hål för mig själv och jag funderar på att sluta skolan bara för att slippa vara tvungen att faktiskt åstadkomma nånting. Misslyckas jag med det här bara för mig själv så är det bara jag själv som behöver veta det.

Jag har inget go. Jag har ingen ork. Jag kommer hem från jobbet och vill bara kura ihop mig i soffan med datorn, eller framför tvn med Doctor Who eller kanske laga mat eller baka. Allt sånt där som lugnar ner mig och får mig att tänka på annat. Mina lediga dagar har jag alla de bästa intentioner för men så degar jag runt och gör ingenting till kl 12-13 och sen måste jag göra det där andra, städa, tvätta, diska, doctor who, vad fan som helst och jag går fan sönder.

Och samtidigt, skulle jag inte ha teatern, var fan skulle jag vara? Jobba, bo, sova, äta, jobba. Jag trivs på jobbet, absolut, det är inte vad det handlar om. Jag är så jävla glad att jag har ett schema så jag vet att jag får in si eller så mycket som minst i månaden. Men det är ett försörjningssätt, det är inte min passion och det är inte vad som håller krypandet i kroppen borta. Hamnar jag stillastående här med bara vardagen kommer jag bli tokig. Jag vet ju det. Jag längtar alltid ut på nåt vis, det har jag alltid gjort.
Jag kan inte nöja mig. Jag skulle aldrig kunna nöja mig och känna att jag är där jag vill. Samtidigt så låter jag mig själv misslyckas innan jag verkligen försökt och vad fan säger det om mig?
Min eviga rädsla för att behöva inse att jag inte är kapabel att göra det jag känner för gör att jag inte ens vågar försöka för då kan jag inte få det svart på vitt. Var fan kommer det här kassa självförtroendet ifrån?

Tankarna går i cirklar och jag orkar bara inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: